Aktuellt

På jakt efter kärleken

2019-09-15

Predikan – 13 söndagen efter trefaldighet av Annafia Trollbäck

MEDMÄNNISKAN

Jag har varit kär, många gånger. På möjliga och omöjliga sätt. Kärlek som blivit besvarad och som inte besvarats. Varje gång lågan tänts och börjat brinna här inne, och när den spridits genom kroppen, då har det varit både härligt och näst intill fruktansvärt. Jag har kastats mot bergväggar och lyfts till oanade höjder. Känslorna har gripit tag i mig och rivit upp sår. OCH de har läkt mig, smekt varje tanke och förnimmelse. Jag har slitits itu och blivit hel. Gång på gång. Samma sak, varje gång. Jag hoppas att ni kan känna igen något av det jag beskriver. Att förälskelsen, passionen, kärleken både är njutning och vånda.

Vad är det här för ingång till dagens texter och tema, kanske ni undrar nu? Faktum är att jag har gått på jakt efter kärleken till dagens predikan. Kärlek är det som knyter texterna samman. Vad jag förstår är kärlek varje livsåskådnings kärna. Över världen, nästan oberoende av tid och plats och sammanhang, när vi kokat ned det vi har omkring oss till det allra viktigaste: då är det kärlek allt i grunden handlar om. Den stiger som en röd stjärna över mänskligheten. Kärlek är vad vi söker och längtar efter, den ska driva oss till att skapa en bättre värld. Endast kärleken kan rädda oss. All you need is love. Gud är kärlek. Till kärlek är vi skapade.

Och ändå är det så svårt. Vi har det svårt med kärlek. Varför är det så? Är det något vi kan göra något åt?

I evangelietexten möter vi Jesus efter att han blivit döpt, efter att han fastat, mediterat och blivit prövad av Djävulen i öknen. Han har tagit sig runt i Galiléen, predikat en del. Människor har börjat följa honom. Så, han måste känt att det var dags, han var redo att ta mer plats. Så han samlar människor och går upp på ett berg. Där håller han sitt längsta och kanske mest kända tal, Bergspredikan. En programförklaring med vad han står för och vill nå ut med, det han vill ska leda till förändring. Bergspredikan inleds med Saligprisningarna: Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga de ödmjuka, de ska ärva landet… Jesus kommer med ett nytt ideal, som fokuserar på kärlek och ödmjukhet istället för våld och herravälde.

Efter Saligprisningarna kommer den del som är dagens text, som kallas Antiteserna: Om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon tvingar dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Det här var en ny inställning till och en kritik av den rättssystemsprincip som kallas Talion. Och som bygger på idén om hämnd: ”Öga för öga och tand för tand”. Att bli bestraffad på samma sätt som jag utsatt någon annan för, skulle avskräcka mig från att begå fler brott. Så när Jesus säger: Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: Om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Då avvisar han hämnd och våld som en norm för rättsskipning. Istället sätter han omtanken om andra främst. Jesus flyttar fokus: Att tänka mer på min nästa, ge mer till min nästa än till mig själv. Älska, inte de som älskar mig utan mina fiender. Att inte längre se enbart till den egna gruppen, utan sträcka sig bortom den. Att älska den jag inte känner. Och den jag inte tycker om. Att: ge åt den som ber dig, och inte vända ryggen åt den som vill låna av dig. Det är att vara fullkomlig som Gud.

Vi flyttar över till Paulus som säger att den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Det grekiska ordet som vi översatt till medmänniska, τερον (heteron), betyder både motpart och en som är av samma slag, men ändå annorlunda/olik mig. Kärleken vållar inte din nästa något ont, säger Paulus. Det är mot vår nästa kärleken är riktad. Mot vår medmänniska: av samma slag men annorlunda/olik mig.

Vi flyttar till GT-texten i femte Mosebok, som är Moses avskedstal och hans andliga testamente. Moses uppmanar att inte vara hårdhjärtad utan öppna din hand för den fattige och låna honom så mycket han behöver. att inte gräma sig över att ge till den som behöver. Att ge så mycket någon behöver och inte avkräva återbetalning – Det är en kärlekshandling.

Kärlek är en handling. Kärlek är att göra något för någon annan, för någon som är olik mig, för någon jag inte känner, till och med för min fiende – utan att själv vinna på det. Kärlek är självuppoffrande handlingar, de kräver något av mig, det kan vara jobbigt, jag kanske till och med lider.

Jag har alltid undrat över att Jesus sista tid i livet kallas för passionshistorien. Passion, har jag tänkt, handlar ju om njutning, om åtrå och om begär. Inte om lidande och död. Men jag har ändå inte gått till botten med den funderingen. Och nu äntligen har jag fått svar. Eftersom passion betyder både lidelse och att lida.

Passionshistorien handlar om Jesus som ger sin kärlek och som lider i/av kärlek. Och det var där jag började, vid förälskelse och kärlek som är njutbar och smärtsam. Det här kanske är skåpmat för er, men för mig blev det en aha-upplevelse. Och det ger tyngd till kristendomens kanske mest slitna fras: kärleksbudskapet. Som så lätt tappas på innehåll när vi skjuter undan smärtan och bara tänker oss kärlek som något enkelt.

Serietecknaren Liv Strömquist fick mig att tänka till. Hennes senaste seriealbum ”Den rödaste rosen slår ut” handlar om kärlek. Hon menar att vår syn på kärlek idag är att den ska vara smärtfri. Den ska inte tynga ned oss eller kräva något av oss, den ska inte göra ont. Men, om passion betyder lidelse och lidande då betyder ju det att lidande också är en del av kärleken. Om kärleken inte var drabbande, om den inte också smärtade och skakade om mig i grunden – vad är kärlek då? Om kärlek är det största, då måste den ju kännas ordentligt, eller hur? På franska heter det tomber amoureux – att falla i kärlek när man blir kär. Faller man gör det ofta ont. Det gör ont att bli kär. Och Jesus lider i sin kärlek. Han är svag. Han är ensam. Det är saker vi inte förknippar med kärlek. Men om jag går till mig själv och när jag varit kär, så har jag lidit, varit svag och ensam – i min kärlek/passion/förälskelse. Och jag tänker att det här absolut hänger ihop med det texterna handlar om. Kärlek som handlingar mot min nästa, mot min like, mot min motpart, mot min fiende – handlingar som känns, som kan smärta, som jag lider för.

I vår tid, en narcissistisk tid, vill vi ha ut saker av allt vi gör. Vi måste få ut något själva – annars är det inte värt det. Det måste ge något till vår självutveckling: På jobbet, på fritiden, av våra barn, av våra kärleksrelationer, av allt vi ger till – vill och ser vi det som en självklarhet att vi ska få något tillbaka. Och ger jag till någon annan, då vill jag ha något tillbaka – åtminstone lite tacksamhet – annars vill jag inte ge något mer. Annars vänder jag bort huvudet nästa gång. Liv Strömquist frågar sig om kärlek blivit till transaktioner där det gäller att få tillbaka lika mycket eller helst kanske mer än det jag investerat? Är det så att vi inte kan ge om vi inte får något tillbaka? Måste jag ha ut något av den kärlek jag ger? Håller vi på att bli så upptagna av oss själva att vi får svårare för vår nästa, vår medmänniska? Att ge till min medmänniska, visa min medmänniska kärlek – utan att kanske få något tillbaka – Det är vad Jesus pratar om.

Texterna är så oerhört konkreta: kärlek är självuppoffrande handlingar. Kärlek är att ta från mig och ge till dig. Kärleken är drabbande. Den ska kännas. Den ska kräva något av oss. Det är vad Jesus säger. Och att den är handlar om vår nästa. Inte primärt om oss själva. När Jesus och Paulus och Moses pratar om kärlek handlar det ju om beroende. Att vi är beroende av varandra. Kärleken är beroende. Av dig och mig.

Kärlekens källa är Gud. Vi är skapade av kärlek. Och den är beroende av dig och mig tillsammans.