Aktuellt

Ett nådens år – predikan på första advent

2018-12-02

 

Foto: Jerry Kiesewetter/ Unsplash

Vi går långsamt framåt. Ibland måste vi stanna för att inte hamna i otakt med de andra. Någon tar upp en megafon och vi alla ropar: ”Ropen skalla! BB åt alla! Vi som går  i tåget är gravida, mammor med bebisar på magen eller i barnvagn, det är partners, unga och gamla aktivister. Vi demonstrerar för en mänskligare förlossningsvård.

Det här är det demonstrationståg jag såg framför mig när jag läste texten och skulle förbereda min predikan. Den här scenen, intåget i Jerusalem, är en arketyp, en urbild, för demonstrationer: människor som står längs vägen och tittar, andra som rycks med och går efter, som ropar, sjunger, jublar. Människor som reser sig, underifrån, och säger ifrån.

Jag ser också de två kvinnorna utanför Kairo framför mig, som en dag på våren 2011, lade ned sina tvättkorgar vid Nilens strand och började gå in mot Tahrirtorget i Kairo. Medan de gick anslöt sig fler och fler människor och tillslut var upproret ett faktum, den arabiska våren hade nått Egypten. Jag tänker på kvinnorna i Teheran, i Iran, som nyligen tog av sig sina hijabis och viftade med de som flaggor, i protest mot statens kontroll av kvinnor och deras rättigheter. Jag tänker på skådespelaren Alyssa Milano som startade hashtaggen #metoo, för att uppmärksamma sexuella övergrepp mot kvinnor – Och som ledde till ett uppror lett av kvinnor i hela världen utmed hela samhällsstegen.

Det som många demonstrationer har gemensamt är att de leds av en person eller grupp, som besitter en oväntad kraft, en oväntad tanke. De är exempel på kraften ingen räknar med ska finnas. Tankarna ingen tror kan tänkas. Längtan ingen anar bultar i hjärtat. Kärleken ingen ser glittra i ögonen. Kropparna ingen räknar med ska börja röra sig. Eftersom de, till ytan, anpassat sig till en rådande och förtryckande maktordning. Men deras frihetstörst driver de till slut samman, till en kropp och en röst, ut på gatorna – omöjliga att bortse ifrån.

Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde de på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: Hosianna Davids son!

Jesus står i utkanten av Jerusalem. Han ber sina lärjungar att hämta en åsna till honom, sätter sig på den och rider in mot centrum. Det var ingen slump att han red på en åsna. Det var inte så att Jesus tog en åsna för att det inte fanns någon häst. vid den här tiden förknippades hästen, med soldater och vapenmakt. Att rida på ett långsamt och mindre ståtligt djur, som åsnan, var en manifestation och provokation mot maktordningen. Det var alltså en, en i allra högsta grad, medveten handling att väcka uppmärksamhet på. Jesus kände till profetian i Sakarja (som vi läste) där det står: Se din konung kommer till dig… I ringhet kommer han, ridande på en åsna. Han visste att andra kände till den och skulle tänka på just det stycket när de såg honom komma ridande. Det var den profetian han genomförde den där dagen.

Kvinnorna i Kairo, i Iran, alla som protesterar mot sin underordning, de sätter sig på osynliga åsnor. I ringhet kommer de ridande på en åsna. Det är ringheten, att inte vara det minsta väntad, som är styrkan. Det är det till synes obetydliga som kan förinta alla stridsvagnar och vapen (som det står i Sakarja). Ringheten är det som bryter mönstret, som vänder upp och ned på föreställningarna, som föder nya tankar och idéer. Ringheten är det lilla som reser sig mot maktens höga murar. Ringheten blir på så sätt bärare av gudomlig kraft. Den som skrev Sakarja visste det. Jesus visste det. Ringheten blir kraften i vattendroppen som till slut urholkar stenen.

Den som hör till sanningen lyssnar till min röst. Säger Jesus till Pontius Pilatus. Den som hör… Hör vi sanningen? Och om vi hör den. Hörsammar vi den/handlar vi efter den? Och vad är sanning?

Det grekiska ordet för sanning är alétheia. Och betyder, inte bara att säga sanningen, utan det är idéernas-, moralens och uppriktighetens sanning. Söker vi den, i oss själva och tillsammans med andra, då gör vi gudomliga handlingar i kärlekens tjänst. Jag är sanningen…, säger Jesus. De som vågar protestera mot orättvisan de gestaltar sanningen med hela sitt väsen. De sår sanningens frön, också i oss som står vid vägkanten och ser på. Jesus sådde frön av sanning när han red genom Jerusalem den där dagen.

Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom… Står det i Uppenbarelseboken (3:20). Hör vi dem som bultar på dörren? Hör vi Gud som ropar? Eller är vi för bekväma för att se och höra, för upptagna av oss själva, våra skärmar eller våra sociala flöden. Ser vi människorna Gud sänder i vår väg, de goda tecknen Gud visar oss? De som kan öppna möjligheterna till förändring? Eller missar vi dem, för att vi inte ser eller hör?

Adventstiden, från nu och fram till julafton, är en fastetid i kyrkan. En förberedelsetid inför julen. Under adventsfastan har Svenska kyrkan varje år en insamlingskampanj. I år heter den: En flicka är född. Pengarna som samlas in i kollekter och bössor under den här tiden går till kampen för att flickor ska få utbildning, mat och vatten, hälso- och sjukvård, trygghet och försörjning och ha rätt till sina egna kroppar. Att de aldrig ska nekas, kränkas, hotas, utnyttjas eller tvingas – för att de är flickor. Våra bidrag är ovärderliga i kampen för en jämlik och rättvis värld.

I kampen för en bra och god värld står vi också upp mot könsbaserat våld, genom att vara en del av den globala kampanjen ”Thursdays in black”. Ta en knapp, sätt den på jackan, klä dig i svart på torsdagar, ta ställning och uppmärksamma att våld mot kvinnor inte är ok.

Ni kanske tänker att det inte spelar så stor roll. Jag tror att det spelar stor roll. Det vi gör när vi tar ställning är att sätta oss på osynliga åsnor och rider genom Jerusalem. Det handlar om att göra orättvisor synliga och våga säga den sanning som bor i våra bröst/hjärtan. Den gudomliga sanning som kan leda oss mot en bättre värld.

Vi behöver den här texten. När Gud trotsar makten. Vi behöver se att Gud trotsade makten utanför Kairo, i Iran, överallt där människor vågar säga ifrån. Vi behöver ryckas med i ruset som skälvde genom människorna den dagen. När de kände att förändring var möjligt. Att det som är rätt kommer att segra. När den oväntade kraften och tanken och längtan om kärlek och rättvisa blir kroppar som rör sig, då är vi ostoppbara.

Annafia Trollbäck
präst, Tyresö församling