Aktuellt

Kampen mot ondskan – och Corona

2020-03-15

Predikan tredje söndagen i fastan i Bollmoradalens kyrka

Vi tänkte oss att det skulle bli på ett annat sätt. Det var inte så här det var planerat. Den här dagen skulle handla om Hildegard av Bingen. Vi skulle få kraft av Hildegards ord, av hennes liv. Vi skulle lyssna till hennes musik. Och förhoppningsvis slås av att det var mycket spännande tankar och visioner som skapades, då för 1000 år sedan. Att de tankarna har mycket mer att säga oss än vad vi vid första anblicken skulle kunna tro. Vi skulle få lära oss om hennes tankar om de fyra elementen – som var ett sätt att förstå av vad människan består av – om balans och helhet. Att det finns mycket även där som vi kan lära oss av, 1000 år senare. Men nu blev det inte så. Inte idag. Inte nu.

Mitt i fastan befinner vi oss i ett internationellt och nationellt krisläge. Länder stänger gränser, flygtrafiken stänger ner, skolor stänger, län/kommuner stänger gränser. Församlingar stänger ner verksamheter. Länder vänder sig mot och beskyller varandra för att agera fel på det ena eller andra sättet. Länder använder tidigare konflikter för att elda på spänningar ytterligare. Det är en dämpad stämning i matbutiker och i kollektivtrafik. Matvaror som vi tar för givet är slut. Jag ryckte instinktivt till på bussen häromdagen när en person började hosta på sätet bakom mig. Det är oroligt och spänt och många är rädda.

Allt susar runt i huvudet och i kroppen. Fakta. Beslut. Konsekvenser. Rykten. Konspirationsteorier. Det susar och susar. Hur ska vi hantera det här? Hur ska vi hantera de känslor som susar inombords? Hur ska vi bete oss?

Allt ställs på sin spets. Vi står på spetsen. Det är något avgörande som sker nu. Och hur vi hanterar den här krisen – och inte bara statsministern, utrikesministern utbildningsministern eller hälsoministern – utan hur vi, du och jag, hanterar den här krisen, kanske kommer att spela all roll för vilka vi är och kommer att bli framöver. Samtidigt som viruset sprider sig sprider sig också en stämning av blandade känslor. Och vilken ska den tongivande stämningen bli i vår närtid, i vårt samhälle? Ska den vara riktad mot helheten eller den enskilde? Är det jag eller vi? Är mina medmänniskor potentiella hot eller är de min nästa, min syster och bror? Isolering eller samhörighet? Hänger vi ihop eller dras vi isär?

Kampen mot ondskan är dagens tema. Just nu tänker jag att det är kampen mot det i oss själva som vill agera på direkt impuls. Det som vill roffa åt sig. Det som vill ta, bara åt mig. Det i oss som vill ha allt, för mig. De primitiva känslorna som vill sätta rykten i brand, som spär på konspiratoriska idéer – för att det är så skönt att spä på, låta de känslorna få fara fritt. För att det är så skönt att dela oro, raseri och hot med andra: Om att staten gör fel, att myndigheterna gör fel. Att de ljuger. Som att de skulle vilja oss något ont. Som att alla de instanser som gör allt för att trygga oss skulle vilja sprida viruset vidare eller inte bry sig. Så är det ju inte. Men våra primitiva känslor triggar rädsla och oro i oss. Det blir en slags ondska tänker jag. En kraft som söndrar, splittrar och bryter ned. Just nu pågår det en kamp mellan ondska och godhet, omkring oss och i oss. I våra försök att hitta rätt. Rätt läge. Rätt förhållningssätt. Vi behöver hitta rätt. Vi behöver lugn. Vi behöver känna samhörighet. Inte splittring.

När något sådant här händer, när vi nu står på spetsen. Då behöver vi förstå att vi tillhör en helhet. Att vi tillsammans, som helhet, som grupp, behöver jobba tillsammans. Det är i sammanhållningen den goda kraften finns. Det är där vi hittar lösningar och stabilitet. Det är i sammanhållningen vi blir kloka och fattar bra beslut. Inte i en och en mot världen. Utan vi tillsammans i världen. I det lilla, i det stora. Vi är en. Som vi säger i nattvardsbönen: Så är vi fastän många en enda kropp. En kropp. En mänsklighet. Det är vi. Vi måste våga tro att vi är ett Tillsammans. Vi har gjort det förut. Vi kommer göra det igen. Släkte kommer och släkte går – säger Predikaren, Vad som har varit kommer att vara, vad som skett skall ske igen. Det finns inget nytt under solen. Det betyder inte, att det inte betyder något. Det betyder att allt hör samman, att svåra tider funnits förut och att den här perioden också kommer att passera. Det betyder inte att det inte spelar någon roll hur jag agerar, pratar eller tänker. Det spelar all roll. Nu och framöver. Vi spelar all roll. Precis som alla människor alltid spelat all roll – i den tid de levt. Och när människor varit rädda förut så har de vänt sig till Gud. Precis som människor gör nu. När människor vänder sig till Gud och ber: ”jag är rädd, hjälp mig”. Då svarar Gud: Var inte rädd, jag är med dig. Ängslas inte, jag är din Gud. Jag ger dig styrka och hjälper dig, stöder och räddar dig med min hand. Ty jag är Herren, din Gud, jag tar dig vid handen och säger till dig: Var inte rädd, jag hjälper dig.

/Annafia Trollbäck, präst