Aktuellt

Söndagens predikan 29 mars

2020-03-29

Predikan 5 sönd i fastan årg 3 FÖRSONAREN

4 Mos 21:4-9

Joh 3:11-21

Tänk om vi hade en kopparorm mot covid-19! Eller tänk om vi hade en kopparorm mot alla dumheter som denna nya och osäkra tillvaro ändå har fått med sig. Jag tänker att det hade varit skönt med något att fästa blicken på och på så sätt skulle ormgiftet inte ta.

Själv har jag kastats runt i alla möjliga känslor den här veckan, oro, ilska, förtvivlan, rädsla och sorg. Alarmisterna som skriker om ond bråd död, sjukhusen som jobbar för fullt utan tillräckliga resurser samtidigt som människor firar semester i fjällen som om ingenting hade hänt. Det är en märklig tid och jag önskar att vi hade något att fästa blicken mot så att giftet, så att allt det onda och märkliga inte skulle ta. Något som lugnar och skänker ro.

Jag har under veckan som gått funderat mycket kring vad som skänker ro eller vad som inger hopp. Inte bara hos mig men också de som nu sitter isolerade och ensamma. Vi som inte kan träffas nu och vi som inte kan kramas just nu. Det som skänker ro och inger hopp brukar just vara gemenskapen, att vara en del av ett sammanhang. Och vi som kyrka har ju på ett sätt det som huvuduppgift att gestalta lärjungaskapet och den kristna gemenskapen tillsammans. För livet i sig själv, det enda, det livet som är ditt och som inte delas av någon annan här på jorden är så skört. Och så utsatt. Pandemin som råder är verkligen ett tydligt tecken på den utsattheten. Men när det delas, när vi länkar ihop oss med någon annan bli utsattheten mindre. Det sköra bär vi tillsammans.

Och inte bara vi som är här och nu, utan vi delar liv med alla människor och vi delar vår kristna tro med så många fler, över hela jorden och med alla som kallats till lärjungar genom årtusendena. Det är en stor skara att sluta sig in i. Och inte alltid en synlig skara. Som en av Sveriges biskopar hade uttryckt det: I dessa tider får vi tänka att vi har en ängel emellan oss.

Det är inte meningen att vi ska vara ensamma, våra fysiska kroppar klarar inte ensamheten. Jag själv brukar hämta styrka ur att vi som församling utgör Kristi kropp med våra fysiska kroppar och när vi samlas, när vi delar bröd och vin och liv tillsammans. Tydliga tecken på samhörighet. Men just nu så är vi utspridda, med en ängel emellan oss. Och det är verkligen inte första gången i den kristna historien som vi har behövt vara utspridda, en fysiskt uppdelad Kristi kropp. Det är verkligen inte den första pandemin. Och verkligen inte den sista. Men här och nu skulle vi behöva något att fästa blicken på, rikta oss mot något som lugnar, skänker ro och inger mod och hopp. Precis som Mose hänger upp ormen i öknen. Jag tänker att Jesus den, den som lugnar, skänker ro och inger mod och hopp. I dagens evangelietext så talar han om det.

Det är på natten efter att Jesus rensat templet från månglarna och handlarna som han kommer. Farisén, rådsherren och läraren, Nikodemus. Det är natt för efter tempelrensningen ses det nog inte med blida ögon av de andra fariséerna att man söker upp uppviglaren Jesus för ett samtal.

Det är på natten då allting har stillnat och tystnat, staden vilar från folkhälsomyndighetens rekommendationer, från isolering och ensamhet, från arbete och skev vardag. Det är på natten som tankarna kommer och där oron kan härja fritt. Nattens stillhet kan påminna om ensamheten och att livet som är ditt är bara ditt och ingen annans. Vem förstår mig och vem kan dela mina innersta tankar?

Och de möts i mörkret i hemlighet. Vi möts i mörkret i hemlighet. Du och jag Gud, du och Gud.

Nattens tystnad och ensamhet bryts för där finns Gud. I den allra ensammaste och mest övergivna förtvivlan träder Jesus in och visar, inte bara för Nikodemus, utan också för dig och mig att han är här. Du är inte ensam. Ditt liv delar Gud. Varje känsla, varje innersta tanke. Varje stund.

Det är en märklig tid, fylld av oro och ovisshet. Vi kan inte dela livet med varandra på samma sätt som vi brukar. Men vi kan rikta våra blickar mot samma håll. Vi kan vända oss mot Gud som älskar världen och ger sin son för att vi aldrig ska känna oss ensamma mer. Han delar våra liv. I alla tider. Han är här. Kom, låt oss tillbedja.

Amen

/Ellen Schelin, präst