Aktuellt

Tankar dagen efter

2018-09-10

”Gör er inga bekymmer för morgondagen” säger Jesus i dagens evangelium. ”Var dag har nog av sin egen plåga”.

Ja, vad vet vi om den dag vi vaknar upp till idag? Den här dagen är ännu många frågor obesvarade. Ändå är det många som tycks hålla andan. Många som sedan länge utryckt sin oro och räknat ner timmarna som inför domedagen just detta val. Internationell media kallar det ”ett ödesval”. Så hur ska vi kunna låta bli att bekymra oss? Menar Jesus verkligen att vi inte ska tänka framåt? Eller är det kanske så att det han syftar på är våra ständiga bekymmer över de egna behoven – det som ”hedningarna jagar efter” –  våra habegär och rädslor, som så många gånger står i vägen för oss för att kunna se till den större helheten.

När vi tillåts gå till valurnorna var och en utav oss, så är det utifrån tanken och tron på att vi alla tillsammans kan skapa ett samhälle som är gott; vi som till syvende och sist är samhället. Inte som individer utan som helhet. Så är vi fastän många en och samma kropp. Det finns stora likheter i tanken om demokrati och i den om Guds rike.

Historiskt sett står Guds rike i kontrast till det romerska imperiet som kallades för det romerska riket. Jesus hade kunnat välja att prata om Guds familj eller Guds folk istället, men han valde Guds rike – en politisk term som står för något helt annat än maktens imperium. Jesus budskap är – en ny värld är möjlig. Låt ditt rike komma! Upprepar vi varje gång i Herrens bön, Vår fader. Som något vi längtar efter och önskar, allt det som vi bara kan ana glimtvis, men som ger hopp när vi får en känsla av det, allt det som finns i de små osjälviska handlingar som ändå är mycket vanligare i mänsklig samvaro än de stora onda som vi oftast fäster större vikt vid.

Så Jesus uppmanar; ”Sök först Guds rike”. Detta var det han levde för, pratade om, riskerade allt för, och för vilken han blev torterad, dömd och avrättad. För att söka Guds rike handlar inte om att leva bekymmerslöst, utan möda och besvär, utan det är en kamp som hela tiden söker sig utåt mot helheten och dess väl. Jag läste nyligen orden: Guds rike uppstår där människor blir sedda, upprättade, förlåtna och tagna i anspråk. Guds rättfärdighet lever där ingen ställs utanför den mänskliga gemenskapen och där vi lever i harmoni med varandra och med hela skapelsen. Är det detta som leder oss till valurnorna? Omsorgen om skapelsen, gemenskapen och förlåtelsen?

Vi vet att det inte gäller alla. Vi vet att det idag finns krafter som vill ta våra demokratiska system i anspråk med ledord om obarmhärtighet och splittring. Vi vet också att det finns så mycket rädsla där ute, för det främmande, för förändring, för att förlora det som är vårt. Vi ser det i diskussionerna på nätet, i insändarna i tidningen, och i den blinda oförmågan att omsätta det vi faktiskt vet i praktisk handling.  Och detta bör vi absolut bekymra oss för.

Det är varken möjligt eller önskvärt att känna på något annat sätt. Vi måste bekymra oss. Vi vet för mycket om vår värld och de hot vår jord står inför, för att inte bekymra oss. För att bekymra sig kan också innebära att stå i relation till världen, att inse att jag är en del av en gemenskap, att om något är ett bekymmer så är jag en av dem som potentiellt kan göra något åt det. Att bekymra sig innebär underförstått ett ansvar, ett engagemang, en förpliktelse. Och det är inte alltid det vi vill. Ibland är det enklare att inte bekymra sig alls, men det är inte det som Jesus var ute efter.

Jag tänker på legenden om en ängel som när Jesus var på väg att bli upptagen till himlen frågade hur han hade tänkt sig att hans lära skulle fortsätta att förverkligas här på jorden, vad hade han för plan? Jesus menade att det var människor som skulle förverkliga detta. Men om de inte lyckas, vad händer då, har du ingen alternativ plan? Nej, jag har ingen alternativ plan, svarade Jesus.

Vi har fått möjlighet att göra våra röster hörda, en rättighet och en skyldighet att skapa något tillsammans. Vad är din drivkraft? Som kristna är vi kallade att rösta med hjärtat, med fokus på den gemenskap som är större än ”Jag, Mig och Mig Själv”.

Men bara för att rösterna räknats, betyder det inte att det är försent att försöka förverkliga Guds rike, eller att vi måste vänta fyra år till. Det uppstår när vi lyfter blicken från oss själva och ser vår medmänniska och hennes behov och inser att vi hör samman.

Gud, låt ditt rike komma. Låt Din vilja ske. Amen.

/Rebecka Tudor, präst