Ensam är inte stark

w4_stor15 

Det har gått ett par år sedan Sofia Larssons man gick bort i cancer. För Sofia är livet fortfarande en kamp för att hitta glädjeämnen i vardagen och att hantera saknaden. Utan det stöd hon fick genom kyrkans sorgestödsgrupp vet hon inte hur hon hade klarat sig.

Det var inte första gången Sofias man Alois drabbades av cancer. Några år tidigare fick han cancer i tjocktarmen men klarade sig igenom sjukdomen. Andra gången upptäcktes cancern försent. Metastaserna hade tagit över hans kropp och både Sofia och Alois visste att slutet var nära.
Alois tillbringade sina två sista månader i livet på Ersta hospice. Det var på Ersta som Sofia kom i kontakt med diakonin. När Alois dog kontaktade hon Tyresö församling för att höra om de kunde stötta henne i sorgen.
– De skulle ha ett informationsmöte om sorgestödsgrupper redan samma kväll så jag gick dit. Men jag kände mig väldigt skeptisk och det gjorde jag ända tills jag varit på andra mötet. Sedan vände det och träffarna blev väldigt viktiga för mig.

Gruppen bestod av sju personer och leddes av två diakoner. Varje träff pågick i ett par timmar.
– Det kändes välkomnande och vänligt. Vi började med lite småprat över smörgåsar innan vi satte oss för att i lugn och ro tala om vår sorg. Vi var alla olika som människor och i olika åldrar. Vår enda gemensamma nämnare var sorgen. Jag var, som många andra i samma situation, väldigt känslig och uppfylld av mig själv. Jag stod inte ut med oväsentligheter, men här hade alla förlorat en person de älskade.
Men att tala om förlusten av en närstående kan vara väldigt svårt. För att öppna upp samtalen vid varje träff utgick man därför från olika teman. Teman som följde en kronologisk ordning.
– Det var fruktansvärt svårt att gå igenom hur det var innan Alois dog, när han gick bort och hans begravning. Det var både tufft att tala om, och känslomässigt svårt att gå igenom händelseförloppet.
För Sofia var samtalen viktiga men också de handfasta tips som hon fick.
– Vi fick tips om hur vi kan lindra saknaden i vardagliga situationer. Att sitta ensam vid matbordet var plågsamt för mig, därför brukade jag stå med en soppa vid diskbänken och äta. Men under samtalen sa en diakon att vi skulle äta vid tv:n istället. Det hade jag aldrig gjort förut, men det fungerade.

För Sofia är det fortfarande svårt att leva med saknaden och när hennes systers man begravdes förra sommaren blev även den egna sorgen mer påtaglig igen.
– Nu har ett par år gått och många runtom en tycker nog att man ska vara som vanligt igen. Men det blir aldrig som vanligt igen, men det kan bli bra.
Sofia började i sorgestödsgrupp två månader efter att Alois gått bort.
– Man måste ju vara mottaglig för att ta till sig tips och klara av att öppna upp sig i samtal. Jag hade inte kunnat börja tidigare. Nu har jag sagt till min syster att vända sig till sin församling för att få stöd eftersom det var en sådan otrolig hjälp för mig.
Om Sofia inte hade fått hjälp med att hantera sorgen av sin församling vet hon inte hur hon hade mått idag.
– Kyrkans sorgestödsgrupper behövs. Annars är risken att man nöter ut sina närmaste eller blir helt knäckt. Det är inte konstigt att människor hamnar på psyket om de inte får någon hjälp. Idag vet jag att sorgestödsgruppen gav mig så mycket mer än jag förstod då.

Text: Marika Hammarskiöld
Foto: Robert Flinkenbro
Tidigare publicerad i Palmetten

Läs mer om sorgestöd.