fbpx

Aktuellt

Den apostoliska exhortationen – Amoris laetitia

Publicerad: 2016-04-27

Publicerad i Svensk kyrkotidning, nr 5, 2016

Publicerad av Roms biskop, påven Franciskus, den 8 april 2016

Amoris Laetitia betyder Kärlekens glädje och kallas för en apostoliska exhortation som påven hade skrivit under redan den 19 mars, den helige Josefs högtid. Dokumentet samlar resultaten av de två familjesynoderna som påven Franciskus sammankallade 2014 och 2015 under stor massmedial uppståndelse.

Ungefär samtidigt som påvens brev om familj, kärlek, sex och samlevnad kommer ut skriver Moya Sarner i The Guardian (23 april -16). Reportaget illustreras med två bilder på reportern och hennes pojkvän. På den första bilden ser vi Moya Sarner som hon ser ut idag tillsammans med sin kille. De är båda 30 år. De har köpt en lägenhet ihop. De funderar på att gifta sig. På den andra bilden är paret sminkat och utklätt som man kan tänka sig att de kommer att se ut i 70-årsåldern. Frågan är ”Will you still love me…?”, om sextio år. För så länge kommer ett par runt 30 att leva ihop med tanke på den allt längre livslängd vi västerlänningar får om de inte skiljs under vägen. 60 år som gifta. Det är länge. Föräldragenerationen kunde se fram mot kanske 40 år tillsammans. Och nu ser man en ny trend vad gäller skilsmässor, i varje fall i Storbritannien. Folk runt 60 år och däröver skiljer sig i högre grad än yngre. När barnen flugit ut, när hälsan ännu är god, när ekonomin tillåter det så har man många år kvar. Varför då leva kvar i ett äktenskap som inte längre känns spännande eller som inte längre ger något?

Den här artikeln i The Guardian speglar ett av många problem för Katolska kyrkan och påven Franciskus. Vi blir ihop och köper lägenhet, får barn och funderar på att kanske gifta oss lite senare. Och vi ser inte äktenskapet som livslångt – livet är ju sååå långt! En skilsmässa mellan två friska och ekonomiskt självständiga människor runt 60 är heller ingen social katastrof, varken för kvinnan eller för mannen. Det här är den situation jag möter som präst i Svenska kyrkan vid mina vigselsamtal. En blir ihop. En får barn. En gifter sig. Många skiljer sig.

Men påven måste ta hänsyn till andra situationer också. Påven Franciskus leder en kyrka som finns överallt. I alla världsdelar, bland många kulturer, bland människor som lever i ekonomisk utsatthet eller fattigdom. Jag kan inte läsa hans exhortation Amoris laetitia och bedöma den bara utifrån mina egna sammanhang. Det vore orättvist. Påven vill verkligen skydda människor från livets elände och menar att äktenskapet mellan man och kvinna är det bästa skyddet vi kan ge. Och så dagtecknar påven sin exhortation på den helige Josefs högtid och så framställs den heliga familjen som idealfamiljen och så får man fortfarande inte använda preventivmedel, göra abort, skilja sig, leva ut sin homosexualitet eller gifta sig med någon som inte är katolik.

Och så uppmanas katoliker indirekt att vänta. Men jag tror uppriktigt sagt att de flesta katoliker inte har lust att vänta längre. Påven må se sitt brev som ett första steg på en lång väg. Men hur många vanliga katoliker står ut med den söliga takten? När familjesynoderna sammankallades 2014 och 2015 skedde det som sagt under stor massmedial uppståndelse. Nu kommer resultatet av överläggningarna och beskeden är traditionella.

Den dag brevet utkommer – den 8 april – intervjuas Kaj Engelhart, känd svensk katolik, i P1:s Studio Ett. Han har just läst dokumentet, varje fall till viss del när Sveriges Radio ringer. Kaj Engelhart säger att de regler kyrkan haft under lång tid fortfarande gäller. Men, skyndar han sig att förtydliga, skillnaden är nu hur dessa regler ska tillämpas. Och så säger han att ”så här har det nog gått till i kyrkan under lång tid”. Alltså. Kyrkan har sina regler. De traditionella. Men sen har kloka präster och (”i värsta fall”, säger Engelhart i direktsändning) biskopar tillämpat dessa regler. Och tillämpningen har alltid varit mjukare, mer mänsklig, mer förstående, än vad de traditionella reglerna egentligen krävt. Påven skriver nu i ett officiellt brev att sådana tillämpningar är ok. Det har inte gjorts tidigare. Jag drar slutsatsen att det är poängen med Amoris Laetitia. Påven godkänner den pastorala omsorgen framför regelverket. Det har inte gjort tidigare och därför är det här brevet ett steg på vägen.

Men tillbaka i texten i Amoris Laetitia blir det ändå väldigt konstigt. Påven beskriver kyrkans uppdrag som ett ”fältsjukhus” och talar om ” irreguljära livssituationer”. Jag tror faktiskt inte att så många homosexuella lyckligt gifta par skulle vilja få stämplat på sig att de är irreguljära. Och med tanke på de sexuella övergrepp som pågåtts av katolska präster så undrar man förstås vilka som är mest irreguljära – prästerna som begått övergreppen eller bögparen?

Till sist. I brevets kapitel 4 talas det väldigt fint om ”Love in Marriage”. Där beskrivs (i punkt 163) det som Moya Sarner problematiserade i sitt reportage i The Guardian. Påven konstaterar att länge livslängd gör att vi som är gifta blir gifta väldigt länge. Och så står det: ”There is no guarantee that we will feel the same way all through life. Yet if a couple can come up with a shared and lasting life project, they can love one another and live as one until death do them part, enjoying an enriching intimacy”.

Trots allt så tror jag att de par som blir ihop och köper lägenhet, får barn och gifter sig, de vill verkligen förbli gifta, hela livet. Att gifta sig är en stor sak för många människor. Men att vara gift är det svåra. Där behöver vi hjälpas åt att tala om äktenskapet om ett ”livsprojekt” där de olika faserna har sina utmaningar och glädjeämnen. Om detta talar påven väl. I övrigt är han för sölig.

Michael Öjermo
DMin, Kyrkoherde i Tyresö församling