Aktuellt

Kampen mot ondskan

2021-03-09

Predikan på Tredje söndagen i fastan 2021, om att orka se sin fuktskada, och att vara älskad och syndare samtidigt.

Av Susanne Forsström Fäldt

Luk 11:14-26

”En gång drev han ut en demon som var stum. När demonen for ut började den stumme tala, och folket häpnade. Men några sade: ”Det är med demonernas furste Beelsebul som han driver ut demonerna.” Andra ville sätta honom på prov och krävde att få se ett tecken från himlen.

Men han visste vad de hade i tankarna och sade: ”Varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller över hus. Och om nu Satan råkar i strid med sig själv, hur skall hans rike då kunna bestå? Ni säger ju att det är med Beelsebul som jag driver ut demonerna. Men om jag driver ut demonerna med Beelsebul, med vems hjälp driver då era anhängare ut dem? De kommer alltså att bli er dom. Men om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er.

När en stark man vaktar sin gård med vapen i hand får hans ägodelar vara i fred. Men kommer det en som är ännu starkare och övermannar honom tar den mannen ifrån honom alla de vapen han litade på och fördelar bytet.

Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.

När den orena anden lämnar en människa vandrar den genom vattenlösa trakter och letar efter en plats att vila på. Hittar den ingen säger den: Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade. När den så kommer och finner det städat och snyggt, går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början.”

Berättelser om när Jesus gör underverk börjar för det mesta med att handlingen och miljön byggs upp och broderas ut innan själva underverket äger rum, men här är det tvärt om – den här ganska spretiga texten inleds med själva underverket:

”En gång drev han ut en demon som var stum.”

Sen kommer en mängd olika bilder, alla med en varnande underton:

”Varje rike som råkar i strid med sig själv blir ödelagt och hus faller över hus.”

”När en stark man vaktar sin gård med vapen i hand får hans ägodelar vara ifred, men kommer det en som är ännu starkare och övermannar honom tar den mannen ifrån honom alla de vapen han litade på och fördelar bytet.”

”Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.”

Och sen detta ganska snåriga:

”När den orena anden lämnar en människa vandrar den genom vattenlösa trakter och letar efter en plats att vila på. Hittar den ingen säger den: Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade. När den så kommer och finner det städat och snyggt, går det bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början.”

Vi befinner oss i fastan, den tid innan påsk som fäster särskild vikt vid det inre livet och vid vikten av att göra utrymme för Gud, och temat för den här söndagen är Kampen mot ondskan. Beelsebul, ordagrant översatt ”flugherren” eller ”flugornas herre” är en hebreisk ordförvrängning av namnet på en gud som dyrkades av filistéerna i staden Ekron när de gammaltestamentliga konungaböckerna skrevs. I nya Testamentet används ordet som en synonym till Djävulen.

Oavsett om man tror att ondska är en destruktiv kraft med egen agens, eller bara total avsaknad av kärlek och godhet, behöver motståndsrörelsen föras på olika fronter samtidigt. I det offentliga och politiska och inuti var och en av oss. För en del i att göra utrymme för Gud inombords, handlar om något så obekvämt som att rensa bland bråten inuti, det handlar om självrannsakan.

Och det här är inga lätta saker, för hur orkar man med att gå in i sitt inre hus med en stark ficklampa, och upptäcka att det liksom är ruttet och luktar illa och är och trasigt här och där?

Hur orkar man med att se det som är fult och dåligt i huset utan att vilja ta fram tändsticksasken och bränna ner alltihop till grunden?

Det är en kristen dygd att kunna döma sig själv, sa påven Franciskus för några år sedan. Susanne Wigorts Yngvesson, professor vid Enskilda teologiska högskolan, påminde om de orden i en ledare här om veckan.

Påven fortsätter: De flesta av oss är bra på att hitta undanflykter, i stället för att stå för vad vi gör, samtidigt som vi lyckas ”se oskyldiga ut.” Men att döma sig själv är en förmåga.

Och det påven syftar på är inte att döma ut sig själv som ingenting värd, eller ett hopplöst fall, utan förmågan att döma sig själv för att kunna mogna som människa. Att kunna, orka, våga se sig själv klart utan att ta till undanflykter eller bortförklaringar. Och samtidigt varsamt stryka sig själv över kinden. Förmågan och modet att se dom bjälkar som lutar och möglar och inte alls hjälper huset att stå, utan att drabbas av självförakt och självhat och känslan av att det enda rätta vore att ta fram tändsticksasken och bränna ner hela bygget.

Jag tänker att påven har helt rätt, och att detta kanske är den mogna människans svåraste utmaning. Förmågan att döma sig, att se sig själv klart, utan att samtidigt döma ut sig som ingenting värd. Att se sig i all sin brist och hålla sig själv ansvarig och samtidigt kunna se sig som Guds älskade, som gudsavbild, oändligt värdefull.

Kyrkans historia innehåller bland en hel del bra också ett hårresande maktmissbruk där man med hjälp av hot om dom och helvete skrämt människor genom sekler. Detta kan få till följd att vi inte gärna pratar om domen, annat än i försonande termer.  Men jag tänker att självrannsakan, med påvens ord, förmågan att döma sig själv, är en inre livets praktik som är allt för viktig att gena förbi.

För att våga se sig själv med öppna ögon, att orka erkänna sig själv som ansvarig för det som är mitt ansvar, är att ta sig själv på allvar. Och det är att bli fri. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria, säger Jesus i Joh 8:32. Att orka erkänna sanningen om sig själv är att räta på ryggen och släppa taget om skammen och bli fri.

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Bönen som uppstod ur tolvstegsrörelsen är briljant och gäller för oss alla alltid – Vissa delar som murknat i mitt inre behöver rensas ut. Men vissa krokiga och svaga balkar i ens inre hus är så tätt sammanfogade med själva konstruktionen, sådant som vi fått med oss så tidigt och som så mycket blivit en del av vår karaktär, att det är omöjligt att göra sig av med, även om vi skulle vilja. Inte en enda av oss är byggd av enbart starkt och friskt virke. Vi är alla delvis fuktskadade hus.

Att hålla sig själv ansvarig för konsekvenserna av sin murkenhet. Att samtidigt inte ge efter för en renhetsiver som tror att allt som inte är snyggt inombords kan städas bort. När den orena anden som färdats över vattenlösa land utan att hitta en plats att vila på går tillbaka till sitt hus och finner det städat och rent går den och hämtar sju andar som är värre än den själv och flyttar in.

Även om vi kunde göra oss själva helt städade och rena, skulle det ändå inte hjälpa.Det behövs något mer, något vi inte kan åstadkomma av egen kraft. ”Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.” säger Jesus. Det vi behöver är att hålla oss nära källan. Att lita på att vi med våra bräckliga hus trots allt är önskade. efterlängtade – mottagna.

Med öppna ögon inför det hos oss som hindrar ljusflödet Gud sköljer över oss varje sekund och minut sätter vi allt vårt hopp till han som en gång sa: ”Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.”

Och som syndare och älskade samtidigt, mot all kärlekslöshet, mot de orena andarna, för vår upprättelse, i förtröstan på att Guds nåd och förlåtelse ges oss gränslöst och i överflöd vänder vi oss till Gud med vår bön om förlåtelse. Och vi gör det med dom ord som Olaus Petri skrev redan på 1500-talet.

Jag fattig, syndig människa bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud,

att jag, som är född med synd, på många sätt har brutit mot dig.

Jag har inte älskat dig över allting

och inte min nästa såsom mig själv.

Mot dig och dina bud har jag syndat

med tankar, ord och gärningar.

Jag är värd att förkastas från ditt ansikte,

om du skulle döma mig som mina synder har förtjänat.

Men du, käre himmelske Fader, har lovat,

att med mildhet och nåd ta emot alla som vänder sig till dig.

Du förlåter dem allt vad de har brutit och försummat

och tänker inte mer på deras synder.

Detta litar jag på när jag nu ber dig om förlåtelse

för min Frälsares Jesu Kristi skull.

 

Till dig som ber om dina synders förlåtelse säger jag på Jesu Kristi uppdrag:

Du är förlåten.

I Guds; Faderns och Sonens och Den Heliga Andens namn.

 

Låt oss tacka och be.

Gud, du som är som en Fader och Moder för oss.

Tack för att vägen till dig alltid är öppen genom Jesus Kristus.

Stärk vår tro, öka vårt hopp, och uppliva vår kärlek.

Amen.