fbpx

Aktuellt

Kyrkoherdens avskedspredikan

Publicerad: 2022-09-21

Predikan den 14 efter trefaldighet

Helena Forsbergs sista predikan som kyrkoherde i Tyresö församling, söndag 18 september 2022 i Tyresö kyrka.

Kyrkoherden i predikstolen

Enheten i Kristus

Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem: »Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare. (Luk 22:24-27)

Den här scenen utspelar sig precis när Jesus har låtit duka upp till påskmåltiden, den som Jesus vet ska bli den sista måltiden tillsammans innan korsfästelsen. Lärjungarna vet inte det ännu.

Men säkert känner de av stämningen, att något är på gång, att Jesus är angelägen och lärjungarna förstår inte varför. Jag vet inte. I två verser tidigare i berättelsen har Jesus sagt: ”den som förråder mig har sin hand här på bordet med mig.” De hade alla sin hand på bordet, vems hand menar han? Och snart har man vänt på frågan och undrar vem som är störst bland dem, och därmed den minst troliga att förråda Jesus.

Jag känner med Jesus. Ska ni börja tjafsa nu?! Jag har något annat, något angeläget att tala med er om, något viktigt, om allt vi står inför. Jag vill att vi håller ihop, för det behövs nu. Jag behöver er och ni behöver mig och nu ska vi ska äta påskmåltid med varandra. Och så börjar ni tjafsa om vem som är störst. Varför förstår ni inte?! Varför blir det tjafs om sånt när det viktigaste är att hålla ihop?

Det är som att Jesus samlar ihop sig och tar sats, ok vi tar det en gång till: Jag har ju sagt att det är något helt annat för er. Kungarna, makthavarna håller på så, men för er är det annorlunda. Den störste ska vara som den yngste och den som är ledaren ska vara som tjänaren.

Och det där tjafset kan vi alla känna igen oss i, bland familj och släkt runt middagsbordet, i arbetslag och bostadsrättsföreningen kring mötesbordet, liksom i de stora sammanhangen som handlar om vårt demokratiska samhälle där vi måste välkomna åsiktsfriheten och oenigheterna. De är förväntade, även om de åtminstone i sammanhang som det Jesus och lärjungarna befinner sig i, blir tröttsamma och tenderar att inte handla om väsentligheter.  En luring när vi pratar om enhet i kyrkans sammanhang är att fokusera på människans förmåga eller oförmåga till enhet istället för Jesus Kristus. Det är Jesus Kristus som förenar!

Jag har under den senaste veckan varit på en övning med MSB, (myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Jag är en av ett 15-tal präster som tillhör MSB:s stödstyrka. Den ska med kort varsel kunna rycka ut om många svenskar dabbas av en kris utomlands. Och vi utbildas och övas regelbundet. Den här gången var det en av övningarna som inbegrep polis, ambulans och räddningstjänst. Vi skulle öva på att rädda, skydda, vårda och bemöta människor i olika situationer. Det var fantastiskt att se hur många olika funktioner ansträngde sig till sitt yttersta för att just rädda liv. Där fanns inte utrymme för tjafs, där fanns ingen diskussion om vem som gjorde bäst, mest eller tvärtom. När larmet gick var det bara fokus på den gemensamma saken, vad (inte vem) som var att just då rädda liv. Och den upplevelsen gav lite schwung till den här berättelsen om lärjungarna som börjar tjafsa om vem som är mest hängiven, mest karismatisk eller exemplarisk i en situation där Jesus behöver dem, deras tillit, deras tro och deras kärlek. Deras enhet, inte deras splittring.

Alla vi som är här idag har vandrat på många olika vägar med Gud och till Gud. Några av oss har mött Gud i stillheten när vi besökt en kyrka och tänt ett ljus, någon har hittat glädjen i musiken och sången, någon trösten i ett samtal och någon har funnit gemenskap på ett läger eller på en pilgrimsvandring som lett vidare och som gör att du är här idag.

Vi talar också om Gud på olika sätt, vi använder olika ord och har olika bilder för att beskriva Gud, och våra berättelser om hur vi upplever Gud skiljer sig också åt. Vi har säkert också lite olika fokus på vad som är det viktigaste för oss i relation till Gud och vad som är viktigt för oss med kyrkan – Vad kyrkan ska vara och hur vi blir den kyrkan. Vi har olika syn på uppdraget, olika vägar hit och olika vägar härifrån, och det är ju en himla tur det, rent ut sagt, så att det blir angeläget och möjligt för många att bli en del av enheten. Vi behöver inte sträva efter enigheten och likriktning, men fokusera på enheten. Enheten i Kristus. Det är en enhet som inte handlar om våra åsikter eller värderingar, utan om vad vi får ta emot av Gud. Tron, hoppet och kärleken. Med alla människor, menar jag, delar vi längtan efter helhet, mening och sammanhang där vi får vara oss själva. Med öppna visir, för att använda ett utryck av författaren Jonas Gardell.

Vi längtar alla efter liv. Sant liv. Och mer liv.  Strävan efter att rädda liv. För att hitta det behöver vi blicka bort från oss själva, glömma oss själva en stund och se till helheten, se till det som vi på olika sätt är kallade att förvalta och förmedla.

Jesus vänder upp och ner på allt vad vanligt samhällsbygge heter när han undervisar sina lärjungar. I vanliga fall uppträder kungarna som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Ett hierarkiskt system, som vi fortfarande känner igen.

Men Jesus vill tvärtom. Den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren.

Det kan tyckas låta för snällt och mjäkigt och kladdigt kristet – fast är det något jag tar med mig efter min tid som ledare och kyrkoherde i Tyresö församling, så är det just det. Den som är ledare skall vara som tjänare och jag menar det på ett positivt sätt: Det finns inget alternativ! Och det vet ni med, vi ställer oss som kyrka till Guds och till människors förfogande, som tjänare för att visa på vår enhet i honom och med honom och för honom.

I Kristi blick möts vi, vid nattvardens bord, vilka vi än är, hur vi än är, vad vi än är.

Om nu Kristi hjälp, kärlek, gemenskap och medlidande finns hos er – vilket jag vet att de gör. Gör då min glädje fullkomlig genom att vara eniga, ha samma osjälviska kärlek, var förenade i hjärta till hjärta, var ett i sinnet skriver Paulus till sin församling i Filippos. Som sin tolkning av Jesu ord.

Den helige Franciskus formulerade på tidigt 1200-tal en bön som jag använt mig av här i Tyresö kyrka många gånger. Den sammanfattar precis allt det jag försökt förmedla till er:

Gudomlige mästare, låt mig sträva inte så mycket efter att bli förstådd som att förstå,
Inte så mycket efter att bli tröstad som att trösta,
Inte så mycket efter att bli älskad som att älska,
Ty det är genom att ge som man får,
genom att glömma sig själv som man finner sig själv,
genom att förlåta som man blir förlåten
och genom att dö som man uppstår till det eviga livet.
AMEN

/Helena Forsberg, kyrkoherde