fbpx

Aktuellt

Palmsöndag

Publicerad: 2020-04-05

Även söndagens gudstjänst går att ta del av på vår facebooksida här 

Här följer prästen Annafia Trollbäcks betraktelse av palmsöndagen.

Gatorna ligger öde. Inga människor står och väntar eller är på väg någonstans. Inga fötter trampar. Inga telefoner ringer. Inga gatumusikanter spelar. Det är inga möten. Inga caféer är fyllda av människor som fikar och pratar.

Det är inget liv alls. Det är tomt. Det är tyst. Gatorna ligger öde.

Det är svårt att vara i Palmsöndagens scen – när Jesus tågar in i Jerusalem, ridande på en åsna och möts av människor som jublar – när vi inte kan samlas och gestalta det tillsammans, som vi brukar. Det är svårt att känna atmosfären i texten, jublet och firandet, när vi inte kan fira alls. När gatorna ligger öde.

Vår palmsöndag har inte börjat.

Vi måste avstå och vänta. Vi är inte där än.

Vi behöver backa scenen, några timmar. Det är där vi är. Det är vår scen. Ett tomt och tyst Jerusalem – Innan dagen riktigt grytt. Innan staden vaknat. Innan livet kommit igång. På gatorna ligger gårdagens skräp. En katt stryker förbi. En vind drar mellan husen och tar med sig papper, torra löv och grus. Det är de tomma gatorna. Det är vår scen. Innan intåget. Det är nu.

I vårt nu kan vi inte jubla. Inte fira. Inte samlas.

Vi måste avstå. Jesus har inte kommit än. För oss är det tomt, öde och tyst.

Gatorna ligger öde. Ingen är där.

Det är en väntande scen. Och vi väntar.

Det är en ödslig tid vi lever i nu. Det är lätt att bli missmodig, otålig och frustrerad. Ensamheten tär på oss, för vi är ju skapade för att leva tillsammans.

Men nu behöver vi tålamod och uthållighet mer än någonsin.

Vi måste hålla ut. I karantänen. I avståndet till varandra.

I ensamheten. Vi måste hålla ut. Vaka, vänta och be: För varandra, för oss själva, för alla som jobbar och kämpar dag och natt: vi måste hålla ut. Och orkar inte du – orkar Gud åt dig. Alltid. Gud är med oss i det här. Vakar och ber med oss, för oss.

Det ska komma en dag. Den ska komma snart när vi kan komma nära varandra, igen. Då är skiljemurarna rivna.

Då är karantänen slut. Då behöver vi inte hålla avstånd. Det ska komma en dag när vi kan gå ut och fira. Då rider Jesus igenom staden. Och vi kan trängas och lägga ner våra jackor och kvistar på marken. Den dagen ska vi prata och skratta och fira tills morgonen gryr. Då ska vi fira att hoppet vi burit på i vår ensamhet åter kan släppas fritt. Vi ska fira att vi får vara tillsammans, som vi vill, som vi brukar. Då ska vi ta varandras händer. Den dagen ska vi bryta brödet och dela vinet igen. Då ska vi sjunga: Hosianna, välsignad är han som kommer i Herrens namn.

Men, vi är inte där än. Här ligger gatorna öde. Vi väntar. Vi måste hålla ut och hålla fast.

Genom hela mänsklighetens historia har vi ibland tvingats bort från våra vanliga liv – inte kunnat göra det vi vill, inte leva som vi brukar. Vi sällar oss till de nu. Vi får kroka i andras kamp. Det kommer en tid när allt är över. Då rider han in. Då går vi ut. Då träffas vi. Då är vi tillsammans. Då har det blivit en ny himmel och en ny jord. Gud kommer torka alla våra tårar. Gud gör det redan nu.