Aktuellt

Pilgrim – OK?

2015-03-01

Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift, nr 1/2015

Pilgrimsrörelsen är ett snabbt växande fenomen även i vår lutherska svenska kyrka. Och ofta är man i kyrkan bara glad över att det är så. Men det finns skäl att borra djupare i rörelsens bakomliggande teologi och hur den går ihop med en församlingsbaserad teologi och praxis för vanliga kristna, menar Michael Öjermo, Doctor of Ministry, kyrkoherde i Tyresö. Hans essä tar formen av en reflexion över biskop Carl-Axel Aurelius bok om saken, där han särskilt fastnar för början till en sakramental syn på pilgrimsvandrandet.

Det är något med Svenska kyrkans identitet. Den är svår att fixera. Men många verkar ha en föreställning om att nya fenomen i kyrkolivet ska passa in i detta som inte går att fixera. Det blir lite oskarpt i konturerna. Vilka olika typer av teologier och praktiker är förenliga med Svenska kyrkan identitet? Den frågan ställs ofta. Är inte det där katolskt? Och då menar man att något kommer från den romersk-katolska kyrkan och därför inte hör hemma hos oss. För mig är det en avgörande poäng att Svenska kyrkans identitet är just svår att fixera. Det ska så vara. Vår kyrka är en brobyggarkyrka som tagit många intryck. Svenska kyrkans identitet är en Coat of Many Colors, för att citera Dolly Parton i en av hennes mest rörande sånger. (Sången alluderar på berättelsen om Josef i Första Mosebokens kapitel 37 och den fina, kanske mångfärgade klädnad han fick av sin far. I King James Version står det just »coat of many colours». Bibel 2000 har det blekare »fotsid dräkt»). Låt mig ge exempel på vår egen brokighet.

Även vår rock är mångfärgad

Vi sjunger ur Den svenska psalmboken och ramlar över allt från latinska hymner via lutherpsalmer och väckelsesånger till visor och refränger från Taizé. Vi använder Den svenska kyrkohandboken och firar gudstjänst som alltid i västerlandet men även som i Church of South India, som vi tog starka intryck av inför HB86. Vi skickade Anders Nyberg till Sydafrika några månader på 70-talet och fick hem kämpaglöd, musik och teologi. Så kunde långa och viktiga relationer för både oss och kyrkan i Sydafrika etableras. Själv är jag påverkad av väckelsens bibelcentrerade fromhet, högkyrklighetens liturgiska praktik, latinamerikansk befrielseteologi och nordamerikansk feministteologi. Det är min »Coat of Many Colors». Visserligen blir vi retade ibland för vår blandning, precis som Dolly Parton blev. Men det hindrar oss inte från att vara stolta och glada över arvet vi fått. Den brokiga blandningen av olika trasor som blivit vår teologiska överrock. Det är oskarpt i konturerna, men det finns kärlek i fibrerna!

Är då inte pilgrimsrörelsen för katolsk?

När nu pilgrimsrörelsen växer i Sverige och bildar ett nytt inslag i kyrkolivet så ställs åter igen frågan. Är inte det där katolskt? Suck, tänker jag. Och så får man ta den komplicerade berättelsen om Svenska kyrkan identitet en gång till. När den gamle Lutherkonnässören Carl-Axel Aurelius skriver en bok som försöker svara på just den frågan (På helig mark. Pilgrimen i historia och nutid), så drabbas jag av matthet redan i inledningen

Men han är ju lärd, den gode biskop Carl-Axel. Boken är spännande. Och han kommer förstås att fastslå innan boken kommit till slut att svenskkyrkliga mycket väl kan ge sig ut på vallfärder. Det är inte katolskt i meningen romerskt-katolskt. Fast boken går undan i svängarna. Aurelius pekar ut ett fenomen här och en teolog där och bara förutsätter att läsaren förstår vad han menar. Texten är sammanpressad och blir lite andtruten. Man skulle allt önska att ha den i text flyhänte biskopen hemma hos sig på andra sidan köksbordet och smutta på något gott i glaset efter en god middag, blossa lätt på cigarillen och få tid att prata färdigt. Så känns det. Det skulle blivit lättare att följa med om han fått breda ut sig, brodera, följa upp, sammanfatta.

Boken har en vändpunkt på sidan 81. Om »resorna tvärtom kommer att gagna och stärka församlingslivet, ja, då har ju åtminstone en del av kritiken blivit föråldrad». Efter det konstaterandet känner sig Aurelius trygg med att pilgrimrörelsen nu vinner mark i det svenska kyrkolivet. Och visst, det kan jag hålla med om. När Tyresö kyrka inbjuder till gudstjänst sommartid kommer inte många människor. Men när Stockholms Pilgrimscentrum i Tyresö inbjuder till vandringar kommer fler. Och vi firar mässa under vägen. Pilgrimsrörelsen gagnar alltså församlingslivet. Men samtidigt …

Ja, samtidigt finns förstås spänningar mellan församlingens gudstjänst och pilgrimerna längtan efter att gå ut och gå. Många människor vi möter i pilgrimsarbetet kommer nog aldrig att känna sig speciellt hemma i reguljärt församlingsliv. Den här spänningen mellan peregrinatio och stabilitas loci (för att uttrycka sig som då pilgrimsrörelsen var riktigt stor i Europa) har alltid funnits i kyrkan. Diarmaid MacCulloch har skrivit den bästa boken om reformationen jag någonsin läst: Reformation. Europe’s House Divided 1490-1700 (Penguin 2003). Han beskriver målande spänningarna som fanns i medeltida kyrkoliv mellan å ena sidan de reguljära församlingarna och å andra sidan ordnarnas (inte minst de vandrande ordnarnas), gillenas och sällskapens attraktionskraft; se särskilt sidorna kring 410 som beskriver den reformrörelse som utgick från Carlo Borromeo, ärkebiskop av Milano.

Jag tror alltså inte att Carl-Axel Aurelius vändpunkt »gagnar församlingslivet» riktigt bär försöket att legitimera pilgrimsrörelsen. Vi får nog helt enkelt acceptera att pilgrimsrörelsen attraherar människor i deras längtan efter natur, andlighet och kultur utan att det betalar sig eller bär frukt i det reguljära församlingslivet. Människor har alltid valt sin andliga identitet, det är inte ett senmodernt fenomen. Människan är sig lik. Som det var på medeltiden, så är det nu – i varje fall med människan.

Rörelsens mörka arv

Men den nyväckta pilgrimsrörelsen har också andra, stora problem att ta tag i. Låt oss vända blickarna mot Santiago de Compostela. Om man beställer en vegetarisk rätt i Spanien så är den oftast kokad i buljong på fläskkött (se Thomas Gustafsson: Spanien. En färd genom historien, Carlsson 2010, s. 198). Det beror på de förfärliga händelser som inträffade i Spanien under tiden kring år 1500. Det katolska kungaparet Isabel och Fernando grundlade det moderna Spanien, skickade Columbus på haven västerut och genomförde en hårdhänt etnisk resning. Att grundlägga det moderna Spanien och skicka Columbus på haven västerut var inte det förfärliga.

Men av samma regenter rensades Spanien på de stora muslimska och judiska befolkningsgrupper som fanns. Allt judiskt och muslimskt utrotades. Människor fick brått att skriva om sina släkthistorier, införskaffade dokumentation om att de var äkta spanska katoliker, och dolde sin egentliga tro. Det förklarar fläskbuljongen. Ingen dold muslim eller jude skulle komma undan med att påstå sig vara vegetarian, så allt kokades i fläskspad. Ingen slapp undan att bryta med sin judiska eller muslimska tro i handling.

Santiago de Compostela var under medeltiden ett viktigt pilgrimscentrum. Den heliga Birgitta besökte Santiago, säkert tillsammans med många andra från våra breddgrader. I konsten ser vi hur den helige Jakob framställts som judedödare och muslimdödare. Han springer fram på en vit häst och hans svärd är rakt och bildar ett tydligt kors. Under honom kuvas muslimer med kroksablar och judar med kroknäsor. Den helige Jakobs symbol, som man ser överallt i Santiago, är ett rött kors, men det ser misstänkt mycket ut som ett svärd som kan döda.

Pilgrimsströmmarna till Santiago mattades av efter medeltidens högkonjunktur. Men de sinade aldrig. Vägen från Pyrenéerna trampades genom århundradena. I vår tid började plötsligt massorna åter strömma till. Ingen vet riktigt varför. Det finns ingen samlad förklaring till varför pilgrimsrörelsen tog fart igen.

För mig är det viktigt att vi förhåller oss på ett ansvarigt sätt till pilgrimshistorien och dess samband med korstågen. När korsriddarna återvände stukade till Europa så utvecklades högmedeltidens pilgrimsrörelse, den som den heliga Birgitta var en del av. För Martin Luther var hela idén befängd. Man gick till apostlarnas gravar för att be vid deras reliker. Vi vet vad reformatorerna tyckte om det!

Teologiskt ansvarig pilgrimsteologi

Den som arbetar med pilgrimsfrågor och den som formulerar pilgrimsteologi måste vara uppmärksam på den rasistiska aspekten som funnits i pilgrimshistorien. För att ta ansvar för pilgrimsarbetet idag i Svenska kyrkan måste vi påminna om att vi inte går på vandring för att utbreda kristendomen genom att göra landet mera »kristet» och genomföra, om inte etniska resningar, så utanförskapande manifestationer. Det gäller att ta teologiskt ansvar för pilgrimsarbetet. Det innebär att man visst utgår från pilgrimshistorien men formulerar ansvariga pilgrimsmotiv för idag.

Det tycker jag verkligen att Carl Axel Aurelius ändå gör i sin bok! På sidan 83 börjar han berätta om »pilgrimsfärdens återkomst som mönster för livstolkning». Han börjar hos de böhmiska bröderna. Nu blir det riktigt spännande. Här har vi nämligen embryot till reformert kristendom också. Sen tar han vägen över »modernitetens väckelser» (sid. 90), presenterar några danskar som har invändningar (denna danska teologi…!, släpp det, tänker jag!) och landar i följande: »Om det sakramentala draget betonas, behöver pilgrimsvandringen inte bli en vandring bort från eller vid sidan av helgedomen…» (s. 138). Precis. Då är jag hemma!

Med en sakramental syn kan vi uppskatta pilgrimsrörelsen som ett självklart inslag i reguljärt församlingsliv och glädjas åt att folk går och kommer lite som de vill. Vi kan leva i flödet och behöver inte vara ängsliga. När vi påminns om vårt dop, när vi delar bröd och vin, när vi viskar våra synder under biktens insegel, då fäster vi blicken på Jesus. Då är det kärlek som gäller, och vi är långt från farliga föreställningar om att med våld erövra kristet land och med hat utrota människor av annan tro.

Behandlat arbete: Carl-Axel Aurelius, På helig mark. Pilgrimen i historia och nutid. Artos 2014, 151 sidor.