fbpx

Aktuellt

Predikan 18 söndagen i trefaldighet

Publicerad: 2022-10-17

Predikan 18 sönd i trefaldighet årg 2
5 Mos 30:11–16, Jak 2:8-13, Mark 10:17-27
Predikan av Ellen Schelin

Att lyssna i tro

Jag läser dessa mer eller mindre kända ställen, och det känns som att jag hört dem så många gånger förut. Och predikat över dem så många gånger förut. Som predikant finns det alltid en ambition och en önskan om att kunna säga något nytt, något annat. Dagens texter innehåller kärnfulla meningar av tröst, uppmuntran och uppmaning men framför allt möten. Att mötas sant med Gud och med varandra.

I den gammaltestamentliga läsningen möter vi en Moses som är döende, åldrad efter den långa ökenvandringen och vet att han inte kommer följa med sitt folk till vandringens mål. Josua får ta vid.  Och i talet fullkomligt överöser Mose israeliterna med Guds kärlek. Och att Guds rike är inom dom, Guds ord är nära. I munnen och i hjärtat. Ängslas därav inte. Följ buden, lyssna till Herren. Gud är med dig.

I Jakobsbrevet kommer orden som är väl bekanta för oss församlingar i Stockholms stift där biskop emeritas Eva Brunnes valspråk dyker upp: ”Gör inte skillnad på människor”.  Det är synd att göra skillnad på människor. Och orden ekar in i vår verklighet av inflation, krig, främlingsfientlighet och kränkningar av mänskliga rättigheter. Gör inte skillnad på människor uppmanar Jakob. Den gyllene regeln, älska din nästa som dig själv, följ Guds bud. Gör vi skillnad skiljs vi åt. Vi blir vi och dom. Det är inte Guds vilja.  Det är inte sant.

Och så är vi i dagens evangelietext. På sin vandring i det förlovade landet möter Jesus många. I kapitlet som föregår dagens text har han varit omringad av barn. Lyft dem och sagt att Guds rike tillhör sådana som dem. En text som vi i kyrkan läser vid varje barndop. Och när han fortsätter sin vandring springer en man ifatt honom och frågar hur han ska vinna evigt liv. Jesus börjar som alla andra i budorden. Men budorden i sig räcker inte för mannen, han är ändå tom.  Med kärlek i rösten och blicken berättar han, du måste göra dig av med allt. Du äger i överflöd. Kom sen och följ mig. Mannens blick mörknar och han går därifrån med slokade axlar, för han äger mycket. Det är lättare att för en kamel att gå igenom ett nålsöga än för en rik människa att träda in i himmelriket, undervisar han sedan. Och att inget är omöjligt för Gud.

Jesus menar att för att på riktigt släppa in Gud i våra liv, måste vi göra uppoffringar, lägga av det som vi bär på. Vårt samhälle bygger på pengar och det för många har blivit ett självändamål i sig. Vi arbetar hårdare, längre och tiden räcker inte till. Det leder ju inte till lycka.

En vän till mig sa en gång: När jag har mycket pengar, har jag ingen tid. När jag har mycket tid, har jag inga pengar. Så vad är ett gott liv, ett evigt liv, ett hållbart liv?

Budorden är en moralisk grund att bygga på. Men moralen är ett medel inte ett självändamål, som Jesus poängterar för mannen.  Vi måste också släppa det vi släpar på. Det vi har lagt på oss och låta oss bäras av vår skapare, Gud som älskar oss. Göra oss av med det som hindrar oss från att leva med Guds ord på våra läppar och i våra hjärtan. Nära. Världen behöver Gud. Vi behöver Gud. Kanske särskilt nu. Att vi ska älska vår nästa, inte göra skillnad på människor, göra oss av med det som hindrar oss att komma och följa Jesus.

Jag säger absolut inget nytt idag heller. Men kanske måste både du och jag få en möjlighet att skala av alla skikt och lager som tynger oss och återvända till kärnan. Till essensen. Och som en hjälp på vägen, tog jag fasta på Jesus ord om barnen när han tog dem i famnen och säger att den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in. Vi har alla varit barn.

Men med lite hjälp av författaren Robert Fulghum tänkte jag kanske säga det på ett lite nygammalt sätt. I sin bok ”Allt jag behöver veta lärde jag mig på dagis” skriver han så här:

Allt jag lärde för livet, allt om vad man skulle göra och man skulle vara, lärde jag mig på dagis. Visdomen var icke att söka på de akademiska höjderna utan fastmer under kyrkans barntimmar. Det var det här jag lärde mig:

Dela med dig.

Följ spelreglerna.

Slå inte andra.

Lägg tillbaka saker där du tog dem.

Städa upp efter dig själv.

Ta inte saker som inte är dina.

Be om ursäkt om du sårat någon.

Tvätta händerna före maten.

Spola efter dig på toa.

Varma bullar och kall mjölk är nyttigt.

Lev lugnt och gör lite av varje. Lär dig ett och annat, tänk ett och annat, rita och måla, sjung och lek och arbeta lite varje dag.

Sov middag.

Se dig för i trafiken, håll varandra i händerna, håll ihop när ni går ut i stora världen.

Tänk på att det ständigt sker under. Kom ihåg det lilla fröet i plastbyttan: Rötterna växer nedåt och blomman uppåt, och det är ingen som vet varför, fast sådana är vi skapta allesammans.

Guldfiskar och hamstrar och vita möss och till och med det lilla fröet i plastbyttan – alla dör de. Och vi med.

Och kom ihåg dina första pekböcker och det första ord du lärde dig – det största och viktigaste av alla – TITTA.

Allt du behöver veta finns där någonstans. Den gyllene regeln. Kärlek och Grundläggande hygien. Ekologi och Politik och Jämlikhet och ett Sunt leverne.

Ta en av dessa regler och översätt den till ett mer sofistikerat vuxenspråk och tillämpa den i din egen familj, eller på jobbet eller på regeringen eller hela världen omkring dig, och den kommer alltid att vara Dagsens sanning.

Tänk så mycket bättre världen skulle vara om vi alla – hela världen – fick bullar och mjölk vid tretiden varenda eftermiddag och sedan kröp ner under våra filtar för att sussa en stund. Eller ifall alla regeringar levde och handlade efter den enkla regeln att man ska lägga tillbaka saker där man tagit dem och städa upp efter sig när man stökat till.

Och det är fortfarande Dagsens sanning att hur gammal du än är så är det bäst att hålla handen och hålla ihop med andra när du går ut i stora världen.

AMEN.