Aktuellt

Predikan den 27 september

2020-09-28

Predikan – 16 efter trefaldighet av Annafia Trollbäck

Döden och livet

Floden Ganges rinner från Himalayas berg, ner genom Indien och ut i Indiska oceanen. På vägen passerar den staden Varanasi – en av Indiens heliga städer. Där sägs allt liv på jorden en gång ha uppstått – och att det är där allt en gång kommer att gå till vila. I Ganges heliga vatten tvättas kläder, borstas tänder, badas, slängs sopor, bor delfiner. Många åker dit för att gifta sig och många tar sig dit – sitter i gränderna och i närheten av floden, och väntar på att dö. Då kommer de kremeras och askan läggas i floden – uppgå i det vatten som världen en gång uppstod ur. I Varanasi leder trappavsatser ned till vattnet.  Det är besynnerligt vackert att stå där, vid flodkanten, och se ett bröllopsfölje och samtidigt ana röken från begravningseldarna. Döden och livet samsas i Varanasi. Båda synliga, båda påtagligt nära. Jag har aldrig upplevt gränsen så tunn mellan livet och döden som där. Där går lidandet bredvid glädjen, upprymdhet bredvid sorg. Där avlöser livets passageriter varandra i en ständigt obruten kedja. Och som ett tecken på livets finurliga sätt att ta sig igenom allt syns emellanåt delfinernas ryggar skjuta över vattenytan.

Gränsen mellan döden och livet är tunn. Den är hela tiden närvarande. Den är överallt. Vi lever i det gränslandet. Döden och livet – inte två poler utan två tillstånd som överlappar varandra.

Den äldsta boken i bibeln är Jobs bok (ca 4000 år gammal). Den handlar om lidande, tvivel och ifrågasättande av Guds godhet. I Jobs bok utmanar människan Gud själv att tala och svara. Att Jobs bok är bibelns äldsta betyder att frågan om lidandet funnits nästan lika länge som människan. Det är alltså den äldsta existentiella frågan vi brottats med: Varför måste jag lida? Varför måste jag utstå smärta, olycka, sorg och död? Varför måste jag gå sönder? Varför ska jag kastas till marken, oförmögen att resa mig upp? Varför måste jag prövas? Varför måste jag lida? Hur kan en som dött få liv igen? Frågar sig Job. Göm mig. Glöm mig. Tills du, Gud, inte är arg längre. Är lidandet ett straff? Eller är det en del av att leva, att också lida?

När vi lider/prövas: kan inte det vara som en slags död? Som att falla ned i ett bottenlöst mörker, ett svart hål som slukar allt i sin väg – hela mig och allt som jag är? Att lida av kris, sorg, uppbrott, separation, förlust. Vad vill Gud med det, varför ska det vara så? Job frågar: Varför förlåter du mig inte min synd, utplånar min skuld? Jobs önskan om att bli förlåten liknar ett barns: Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara, du skulle längta efter den du skapat.

Det gör Gud. Varje gång vi ber om förlåtelse, får vi den, alltid. (Gud utplånar vår skuld.) Vi ropar och Gud svarar. Gud längtar efter oss, efter den som Gud skapat – som är du, som är jag, som är vi. Den som dött kan få liv igen. Ibland tar det tid, inte för Gud, men för oss. Ibland behöver vi tid. Ibland har vi gömt oss så bra, dolt oss själva. Vi kan glömma oss själva – men Gud glömmer oss aldrig.

Gränsen mellan döden och livet är tunn. Den är hela tiden närvarande. Den är överallt. Våra liv pågår i det gränslandet. Döden och livet är tillstånd som överlappar varandra.

Jesus utför ett mirakel. Väcker en död flicka till liv igen. Han tar hennes hand och säger: Talita Koum! att hon ska stiga upp: Ordet Talita är ett ömhetsord och betyder lilla flicka/lamm. Mirakelberättelserna, de är en utmaning för oss, tvåtusentalsmänniskor. Hur ska vi tänka och känna inför det som händer? Mirakelberättelserna är lätta att avfärda, och kanske svåra att ta till sig. Jesus utför olika typer av mirakler, han tämjer naturens krafter, han helar och han utför exorcism: alla bevis på Jesus gudomlighet. De bekräftar vem han är, att han är Gud. Vi kan inte veta vad som hände där hos synagogföreståndaren Jairus. Människorna som var där avfärdade också Jesus när han sa att flickan sov. Kanske var det så, att hon inte var död. Eller så väckte han verkligen upp henne. Eller så kan vi se på berättelsen som att Jesus bröt ett pågående lidande. Eller att Jesus visade att gränsen mellan döden och livet är tunn, tunnare än vad vi tror.

Vi kanske inte ska fråga oss så mycket med hjärnan, vad som hände utan ställa frågan till kroppen: Hur känns det när jag hör den här berättelsen? Kanske får vi ett svar, kanske känns det på ett oväntat sätt, kanske känner vi inte något särskilt. Men jag tror mer på att låta mirakelberättelserna leva i oss, som frågetecken, som hoppfulla eller drömmiga, än att ställa vår tids sanningsanspråk på dem. Oavsett vad som hände bryter Jesus människornas lidande. Han låter ljuset strömma in i det svarta hålet och ger liv.

Den kristna tron har en cirkulär rörelse som går från liv till död till nytt liv. Livet är inte linjärt. Det finns inget slut. Det finns bara nytt liv. (Även efter det här livet finns bara nytt liv). Gränsen mellan döden och livet är tunn. Den är hela tiden närvarande. Den är överallt. Våra liv pågår i det gränslandet. Döden och livet är tillstånd som överlappar varandra.

Vi lider. Livet ser ut så. Vi kommer alltid fråga oss varför. Vi kommer be om att slippa. Livet kommer alltid utsätta oss för prövningar. Vi kommer vilja gömma oss, hålla oss dolda – som Job. Gud kommer alltid ropa på oss, längta efter oss – ta vår hand och säga: Lilla lamm, du kan resa dig upp!