Aktuellt

Predikan på Alla själars dag 

2020-11-01

Av Annafia Trollbäck, präst

Landskapet ligger vidsträckt. Åt alla håll. Skogarna är tysta. Sjöarna blänker, djupa och hemlighetsfulla. Skogen är tät. Där finns stigar som leder vilse. Där finns stigar som leder ut i det öppna landskapet. Himlen speglar sig i sjöarna. Det ser det ut som om vattnet och himlen lyser upp varandra. Molnen är tunna, färgas av solen, lånar ut sina skuggor. Halvdagern vilar här. Det blir aldrig riktigt mörkt och aldrig helt ljust. Landskapet ligger vidsträckt.

Vi vet inte hur det ser ut på andra sidan det här livet, vi bär på olika bilder om det. Det här landskapet är en av mina. Annorlunda än allt jag tidigare sett, och samtidigt bekant, tryggt och hemma. Bilden vilar på en märklig förvissning om att allt kommer att bli bra. Att det inte finns något att vara rädd för. Landskapet finns inte utmärkt på någon karta. Det är inte jordiskt. Den är en (1) bild för ett hemland vi (alltid) söker och längtar till. Något vi skulle kunna kalla ett evighetshopp.

Episteltexten handlar om Abraham, Isak och Jakob – tre av grundgestalterna i bibeln. De blev lovade ett nytt hemland av Gud. Abraham kallades ut och lämnade det liv han hade – för ett löftes skull. Han stretade på. Hans son Isak stretade på. Hans son Jakob stretade på. Ingen av de kom någonsin fram till det land de blivit lovade. Deras liv var en förflyttning mot landet som skulle bli deras. Och de dog i tro på löftet om det – utan att ha sett eller fått det.

Våra liv är kanske inte så olika Abrahams, Isaks och Jakobs. Vi stretar på, vi kämpar, strävar efter att komma fram, precis som de. Men till vad? Gör vi någonsin det – kommer vi fram? Eller är det som för Abraham, Isak och Jakob – att också vi lever i en förflyttning – vi är på väg, men kommer aldrig fram. Kanske finns mina, dina, våra, deras (Abrahams, Isaks, Jakobs) små steg i en större rörelse, Guds rörelse – som vi inte kan överblicka. Som vi ibland kan ana. Vi strävar och kämpar här, där vi är, och kan inte göra annat. Guds stora rörelse finns utanför och bortom – omsluter allt liv.

Författaren till Hebreerbrevet skriver att om de tänkt på det land som de lämnat kunde de återvänt dit. Men de gjorde inte det. De längtade till ett bättre land… Så de återvände inte, de gick inte tillbaka. De fortsatte.

Kanske vara det naivt och godtroget av Abraham, Isak och Jakob att tro så starkt på löftet de fått av Gud. Att de kunde leva ett helt liv utan att ens ha sett det. Nu berättar inte bibeln särskilt mycket om vad de kände och tänkte om det. Men de levde i alla fall utan att nå fram, och det var så de dog. Och säkert var de inte nöjda alla dagar – med sin lott, men kunde inte leva ett annat liv. Så de levde det (liv) de hade fått, där de var. Och jag hoppas att de tänkte, många gånger, att: det blir bra till slut, det kommer att bli bra. Även om jag inte kan se det nu, så litar jag på att det blir bra. Det kanske är det, som är att leva i tro. Lita på att det blir bra, till slut. Kanske att löftet om ett nytt hemland inte är så mycket en plats som ett tillstånd. Att det är det Gud lovar: Det blir bra till slut. Du kommer att komma hem. Vår uppgift är kanske då att göra det vi kan med det vi fått i den tid vi blivit satta. Precis som för Abraham, Isak och Jakob: Vi ska leva här, i det liv som pågår nu. Ta hand om den plats och de människor som finns omkring oss. Det är inte enkelt och inte kul och känns inte värt eller meningsfullt alla gånger. Vi förstår inte det som händer alltid, eller hur det ska kunna ordna sig eller varför det ska vara såhär. Det är livet här. Vi behöver inte ha tilliten jämt. Vi kan inte tro jämt. Det är jag övertygad om att Abraham, Isak och Jakob inte heller gjorde alla dagar. Vi tvivlar och förkastar och undrar vad allt ska tjäna till. Det är inte upp till oss att begripa allt – hur skulle vi kunna göra det?

Men sedan, gör vi det, tror jag. Sedan, när det här livet är slut. När vi dör. När vi kliver över gränsen och in i det hemland vi blivit lovade: Då kommer vi förstå. Då ska vi se ansikte mot ansikte. Då blir vår kunskap fullständig. (Som Guds kunskap är.)

Evangelietexten är en del av ett samtal som Jesus har med några Sadducéer – en religiös och politisk grupp som inte trodde på själens odödlighet och de dödas uppståndelse. Det är till de Jesus säger: Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.

Är döden slutet? Att allt släcks ned, blir tyst, mörkt, tar slut. Min mamma tänkte sig döden så, tills hon låg på sin dödsbädd. Det berättade hon för mig. Men, sa hon, plötsligt kändes det annorlunda. Nu känns det som att något öppnar sig, sa hon. Hon undrade också varför tiden gick så långsamt. Jag såg det i hennes blick, att hon befann sig i en annan tid, bredvid min, där takten var en annan, där klockans timmar upphörde. Hon hade en annan horisont framför sig, som jag inte kunde se. Hon var närmre döden än livet. När jag tänker tillbaka på det, att hon sa så, när hon väntade på att dö – och lägger det bredvid Jesus ord: Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande. Då blir det tydligt, för mig, att döden inte är något slut, att det inte finns något slut. Det finns bara en fortsättning. Allt lever och ingår i en större rörelse, en större närvaro, en annan tid. Guds rörelse, Guds närvaro, Guds tid.

Jag tänker också att Guds löfte till oss handlar om det, att vi fortsätter att leva. Det finns ett hemland, ett i himlen. Livet fortsätter, fast på ett annat sätt. I en annan sfär, och ändå, samtidigt här.

Många är berättelserna där människor vittnar om att ibland känna sina dödas närvaro. Att det ibland går att förnimma extra starkt: det var precis som att hon/han var här.

I vår avmystifierade tid är det kanske enklast att avfärda upplevelsen som ett ovanligt starkt minne eller extra starka känslor. Men, i kyrkan tror vi att det händer på riktigt. Att den upplevelsen är lika verklig som att bladen faller från träden och att vinden blåser. Det är sant. Våra döda lever. Och våra relationer lever vidare – fast på ett annat sätt. Vi kan prata med varandra, vi kan träffas, vi kan nå varandra – det är inte precis som förut. Men det är möjligt. Det vi ibland upplever som magiskt är magiskt. Det är då vi är med om att Gud bryter igenom. Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande. Det är evighetshoppet – det kan vi ana.

Vi lever i tiden här med årtal, månader, veckor, dagar och timmar. Men som inneslutna i Guds skapelse finns vi i Guds tid. Den sträcker sig genom allt som varit, allt som är, allt som kommer. I Guds tid är dörrarna mellan liv och död öppna. I Guds tid förenas vi i ett enda stort och evigt nu. I Guds tid pågår våra liv där vi kämpar, längtar, gråter. I Guds tid är våra avtryck för evigt satta. I Guds tid finns vi för evigt tillsammans med de vi älskar. Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande. Vi är inte långt ifrån varandra. Gränsen mellan oss och de döda är inte skarp, den är tunn och vi finns alla samtidigt. Vi är alltid tillsammans. För evigt omfamnade av en kärlek som sträcker sig genom, bortom allt.

Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.