fbpx

Aktuellt

Predikan på Fjortonde söndagen efter Trefaldighet

Publicerad: 2016-08-29

Nej, nej, nej. Inte nu igen. Profeten Jesaja finns nära maktens centrum i Jerusalem och ser hur förfallet sätter in. Kungen sköter sig inte. Ämbetsmännen tar mutor. Folket vänder sig bort från Gud och templet. Det mullrar vid Israels gränser. Främmande folk beväpnar sig för att utnyttja tillfället. En svag stat är ett lätt byte. Nej, nej, nej. Inte nu igen. Riket slås sönder.

Nej, nej, nej. Inte nu igen. Jesus har samlat en skara människor omkring sig. Han umgås med dessa lärjungar natt och dag. De vandrar från plats till plats. Jesus undervisar. Men han gör också kraftgärningar. Jesus vill verkligen att de här människorna ska förstå vad han vill, vem han är och hur det borde vara. Men det funkar inte. Nej, nej, nej. Inte nu igen. Lärjungarna börjar tjafsa. ”De kom att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste”. Tjafs med andra ord. Som småbarn. Jesus blir alldeles rasande. Har ni inte förstått nånting? Hur svårt kan det va! Nej, nej, nej. Inte nu igen. Lärjungarna tjafsar som småbarn.

Nej, nej, nej. Inte nu igen. Paulus skrev sällan sina brev själv. Han pratade och någon annan skrev ner var han sa. Men nu hann den stackars skrivaren inte med. Pinnen han doppade i bläcket blev alldeles kladdig. Det blev inga snygga bokstäver på det dyrbara pappret av vasstrå. Paulus pratar fort, är upprörd, staplar förmaningar på varandra. Paulus skriver till en församling där kriser och konflikter rasar. Människor blir arga, bisaker blir huvudsaken, vad Jesus – som vandrade kring på jorden för bara några årtionden sedan – sagt om frid och kärlek verkar som bortblåst. Nej, nej, nej. Inte nu igen. Församlingen som Pauls skriver till slits sönder av kriser och konflikter.

Mina kära vänner!  Tyvärr beskriver jag vad som är normaltillståndet bland oss människor. Det funkar inte. Riken och stater slits sönder. Vi tjafsar i det oändliga. Vi låter kriser och konflikter rasa iväg när vi inte besinnar oss. Det är förfärligt. Ibland tänker vi att det fanns väl ändå en tid någon gång i varje fall när det var ordning och reda. Men så är det inte. Det har alltid varit besvärligt att vara människa och det leder till sönderfall, tjafs, kriser och konflikter. Det där besvärliga med att vara människa kallar vi för synd. Synd är när vi vänder oss bort från Gud, bara ser till oss själva och våra egna intressen.

Mellanöstern är ett paradexempel på hur besvärligt det är.  I Mellanöstern är konflikterna så invävda i varandra, går så långt tillbaka i tiden och har tusen olika orsaker i en enda härva. Till Mellanöstern sänder vi idag ut Jonas och Karin Bodin. De ska tjänstgöra i Jordanien och vid den plats där vi med mycket stor säkerhet kan säga att där döptes Jesus av Johannes döparen. Arbetet vid dopplatsen ger en liten strimma av hopp i en region präglad av krig och konflikter. Kungen av Jordanien, en muslimsk monark, har upplåtit ett område ner mot Jordanfloden åt världens olika kristna att bygga kyrkor i. Med utsikt över Döda havet, Jordandalen, Jerusalem och Jeriko ska Jonas och Karin bo för att ta emot pilgrimer som kommer för att besöka dopplatsen. Deras grannar är armenier, etiopier, katoliker, ortodoxa ryssar och anglikaner.

Församlingen i Amman där Jonas kommer att vara diakon tillhör The Evangelical-Lutheran Church of Jordan and the Holy Land. Kyrkan är luthersk, medlemmarna är palestinier, de flesta flyktingar från Jerusalem och andra ockuperade områden och man talar arabiska och kallar Gud för Allah. Deras biskop heter Munib Younan. Det är en dynamisk oförtröttlig företrädare för det palestinska folket och för Jesu Kristi sak. Vi måste, det är hela tiden biskop Munibs budskap, sluta tjafsa. Vi måste lära oss leva sida vid sida. På något sätt. Vi kan inte låta kriserna och konflikterna fullständigt ockupera våra hjärtan och tankar. Vi måste utrota synden. Vi måste vända oss mot Gud.

Mina kära vänner. Det har alltid varit besvärligt att vara människa och det leder till sönderfall, tjafs, kriser och konflikter. Och tyvärr finns det ingen tid då det varit ordning och reda bland oss människor. Men, och det är min poäng. Det har alltid funnits människor som gett oss hopp. Det har alltid funnits människor som har tröstat. Det har alltid funnits människor vars insatser gjort att vi ändå kan hanka oss fram i denna värld som Gud har skapat och som vi älskar.

Profeten Jesaja såg sönderfallet i Jerusalem. Han profeterade om en bättre tid då Israels folk skulle få återkomma till sitt land. Och det hände. Man återkom faktiskt från den babyloniska fångenskapen och kunde upprätta templet igen. Jesus stod ut med sina lärjungars tjafs och fortsatte undervisa och göra kraftgärningar, ända in i döden och genom sin uppståndelse. Paulus lyckades mana de första kristna att inte bara tänka på sitt eget bästa utan också på andras. Kriserna och konflikterna blev inte värre än att kyrkan kunde växa och spridas och därmed fick Jesus Kristus nya vänner, till och med i Tyresö, så långt borta från det heliga landet.

Hoppet bär oss kristna genom livet och genom döden. Vi misströstar inte. Vi ger inte upp. Vi fortsätter. Vi vandrar vidare. Vi är ett pilgrimsfolk på väg genom Guds värld med Jesu Kristi sinnelag  som vårt strålande hopp.

Amen.

/ Michael Öjermo, kyrkoherde. Tyresö kyrka den 28 augusti 2016.


Texter: Jesaja kapitel 11, vers 10 – 13, Filipperbrevet kapitel 2, vers 1 – 5 och Lukasevangeliet kapitel 22, vers 24 – 27.