Aktuellt

Predikan på Första söndagen i advent

2016-11-28

Tyresö kyrka den 27 november 2016

Texter: Sakarja, kapitel 9, vers 9-10, Uppenbarelseboken, kapitel 5, vers 1-5 och
Matteusevangeliet, kapitel 21, vers 1-9

Av Michael Öjermo, kyrkoherde i Tyresö


 

”You are the future leaders of this nation”. Det var fullständigt absurt. Tulaani Mabasu är svart sydafrikan. Då var han 16 år gammal. Han var med i ANC. Nelson Mandelas parti. Alla försök till fredliga demonstrationer, bojkotter och politiskt arbete hade misslyckats. Apartheid var ett förtryckarsystem som hårdnade allt mer. 13 % i Sydafrika var vita. De hade alla fri och rättigheter man kunde tänka sig. Men resten av befolkningen – svarta, färgade, indier och malayer – hölls som fångar i sitt eget land. Tulaani värvades till ANC:s väpnade kamp 16 år gammal. Han var med när man sprängde kraftledningar. Ingen dödades. Men några skadades. Tulaani greps av polisen. Torterades svårt. Dömdes i en domstol och fördes till Robben Island som ligger ungefär 45 minuter med båt från Kapstaden. Allt var då fullständigt hopplöst för den unge Tulaani. Han var dömd till livstids fängelse. Han visste att han aldrig någonsin skulle få lämna den ö som han nu klev iland på, med kedjor kring fötter och händer. En av de fångar som redan sitter i högsäkerhetsfängelset på Robben Island är Nelson Mandela. Det är han som hälsar var och en av de nyanlända unga fångarna med de fullständigt absurda orden: ”You are the future leaders of this nation”. Ni är denna nations framtids ledare.

Jag har precis återvänt från en resa i Sydafrika med Svenska kyrkans internationella arbete. I 10 dagar reste vi runt och träffade människor och organisationer som Svenska kyrkan på olika sätt har relationer till i Johannesburg och Kapstaden. Svenska kyrkan har varit på plats i Sydafrika sedan slutet av 1800-talet med missionsarbete och senare med kyrkosamarbete. Vi har byggt upp sjukvård, startat skolor och stöttat utbildningar för präster och evangelister. Vi bidrog också på olika sätt i kampen mot apartheid. Kyrkan var en fristad där människor kunde samlas till gudstjänst, be och sjunga för att få hopp i tron på Gud. Kyrkan hade också en massa kontakter som det isolerade Sydafrika behövde för att få hjälp utifrån. Svenska kyrkan var aktivt med och undergrävde en vidrig förtryckarregim.

När vi besöker Robben Island är det alltså en tidigare fånge som visar oss runt. Tulaani var 16 år då han kom dit. Han satt fängslad väldigt länge. Efterhand blev förhållandena bättre. Inte minst svensk hjälp gjorde att fångarna kunde börja studera och fick tillgång till böcker. Till sist i början av 1990-talet blev Mandela och de andra frisläppta. Tulaani som numera är en mycket stor och ganska tjock svart man säger att det första han gjorde i frihet var att dricka ett stort glas apelsinjuice. Och så säger han: Det var det godaste jag druckit i hela mitt liv.

Men det här var ju nästan 25 år sedan. Varför fortsätter vi ha kontakter i Sydafrika och varför åker vi dit? Apartheid är väl avskaffat? Problemet ur världen?

Om det ändå vore så enkelt! Idag är Sydafrika ett land med väldiga klyftor mellan rika och fattiga. Klyftorna har ökat sedan apartheid avskaffades. Utanför både Johannesburg och Kapstaden växer enorma kåkstäder fram. Människor bor i enkla hus eller plåtskjul. Det finns inte rinnande vatten. Det får man hämta långt borta. Det finns ingen el. Den får man tjuvkoppla från lyktstolpar. Det finns inga toaletter hemma hos folk. Då får man gå till ett utedass en bra bit från där man bor. Arbetslösheten är stor. Drogmissbruket utbrett. Våld och våldtäkt drabbar kvinnorna hårt. AIDS sprids med förfärande hastighet.

Vi träffar en jurist i en organisation för fattigdomsbekämpning som Svenska kyrkan stöttar. Isobel Frey heter hon och konstaterar: ”När apartheid avskaffades älskade vi oss själva här i Sydafrika och alla älskade Sydafrika”. Men nu, 25 år senare, är besvikelsen påtaglig. Vi lyckades inte. Staten är korrupt. President Zuma agerar fullständigt hänsynslöst. Marknadskrafterna härjar fritt. Det släpps ut så mycket föroreningar från gruvindustrin att folk dödas av gifter och utsläpp. Man säger det rent ut till oss: Det pågår ett folkmord i detta land. De stora gruvbolagen dödar folk. Och dessvärre kommer nästan den mesta gruvutrustningen från svenska bolag. Atlas Copco, Volvo, Scania och SKF är med och tjänare pengar på människors urusla arbetsmiljö. Det pågår ett folkmord i detta land.

Den tidigare fången på Robben Island berättar om kampen mot förtrycket. Man hoppades, man gav inte upp, man sa till varandra att vi är denna nations framtida ledare. Och det blev ju sant. Nelson Mandela frigavs. Tulaani fick sitt stora glas apelsinjuice. Sydafrika blev fritt. Men sen kom besvikelsen.

Ja, sen kom besvikelsen. Sen kom bitterheter. Sen kom ilskan.

Och så berättar vi att Jesus rider in i Jerusalem, i år igen. Profeten Sakarja hade sett det komma. Precis som Nelson Mandela var helt övertygad om att hans medfångar var nationens framtida ledare. Det var profetiskt. Och så kommer han då. Ridande på sin åsna. Och jublet vet inga gränser. Hänförelsen. Sången. Palmbladen. Kläderna på vägen. Nu kommer befrielsen. Men neej! Neej! Och nu sitter vi här. Precis som vi gjort många gånger på Första söndagen i advent. Lite besvikna kanske. Lite ledsna kanske. Lite deprimerade kanske. För allt blev ju inte som vi tänkt oss. Vi lever inte i ett lyckorike. Även om vi har rinnande vatten i kranen hemma, även om vi inte behöver tjuvkoppla elen eller gå på utedass, så lever vi inte i ett lyckorike. Vi kanske har minnen av att vi älskat oss själva. Men det känns lite avlägset. Jag ser mig i spegeln ibland och tänker: Inte en dag till med den här människan.

Så här är det att vara människa. Vi lever ett liv med segrar och besvikelser, sorg och glädje, uppgång och fall, mening och meningslöshet. Vi lever inte i ett lyckorike. Vi lever i en verklig värld. Jesus är ingen fixare som snabbt ändrar förhållanden. Gud griper inte ständigt in så fort vi behöver. Det är mer komplicerat än så både att vara Gud och människa.

Finns det då någon tröst. Jo, visst gör det. Bara att vi är här idag är en tröst. Att vi firar gudstjänst, ber, sjunger psalmer, lyssnar till den här predikan och njuter av Tyresö kammarkör. Det ger mål och mening i våra liv. Så att vi orkar en liten bit till. Så att vi står ut ett tag till. Så att vi förmår ännu en bit av livsvägen.

Detta är vår tro, mina vänner, att Gud segrat. Gud har segrat genom Jesus Kristus. Ingen död, inga fängelser, ingen tortyr, ingen fattigdom, inga sjukdomar, inga vaknätter, ingen ångest, inga depressioner, inget som gör oss rädda eller uppskakade ska någonsin få sista ordet med oss. ”Gråt inte!”, står det i Uppenbarelseboken. Gråt inte! Ty skottet från Davids rot, lejonet av Juda stam, Jesus Kristus har segrat över allt elände. Det är inte ute med oss. Så det så.

Amen.