fbpx

Aktuellt

Predikan på Stjärnvandringens mässa

Publicerad: 2016-09-18

S:t Jakobs kyrka, den 18 september 2016

Text: Predikaren, kapitel 12, vers 1-7.
Av Michael Öjermo, kyrkoherde i Tyresö.


En gång skrev Dan Andersson en dikt som heter Predikaren. Den handlar om den israelitiske kung som vi ofta tänker oss skrev bibelboken som heter Predikaren.
Dikten är vemodig. Lyssna!

Rubinsållad glänser brokaden framför Ozmas bäddade rum – men den vise är full av leda, och hans blick är kall och skum.

Bakom förhängets röda skuggor väntar nordlandets vitaste famn – väntar Syriens skönaste sköka på en konung som glömt hennes namn. 

Över bordet av guld och rosenträ darrar handen slapp och fin – predikaren, Israels konung, är trött av kvinnor och vin. 

Kring kropp som tumlat i synder, och törstande druckit allt, faller manteln i hängande tomma rum, och hjärtat slår sakta och kallt. 

Hans slavar slumra stående: han är vaken för länge i natt – han skriver den vises ordspråk, med ett stillsamt dödskallt skratt.

Predikaren är han – och konung – det är allt den vise vet – och om fänadens ande gör sällskap med hans, det är ock fåfänglighet.  

(Dan Andersson, Predikaren, ur Svarta ballader)

Men vänta nu! Inte skrevs bibelboken Predikaren av Salomon, Israels mäktigaste kung. Han levde på 900-talet före Kristus. Boken som skrevs i hans namn tillkom flera hundra år senare. Det är vi ganska säkra på. Och vem av oss kan identifiera oss med en gammal kung, trött på kvinnor och vin? Nej, handen som darrar slapp och fin är inte vår hand. Vår hand darrar av andra orsaker. Ja, hela kroppen känns eftersom vi varit ute på vandring. Lite trött, lite svettigt, lite ont här och där.

Några av oss känner ändå igen de kroppsliga symtomen. För texten vi läste handlar om en kropp som tröttnat och kroknat. ”Huset väktare” är armar och ben som domnat. ”Malerskorna” – som är för få – är tänderna i munnen. Det ”mörknar för dem som ser ut genom fönstren” eftersom ögonen blivit skumma av trötthet, tårar eller starr. ”Ljudet från kvarnen dämpas”, efter som vi inte hör lita bra som förr. Folk pratar ju så lågt nuförtiden! Och mandelträd, gräshoppor och kaprisfrukt är bilder för att sexlivet inte riktigt vill sig som förr.

Men vi känner säkert också igen oss på andra sätt än kroppsliga. När sinnet värker, när mörkret faller, när känslan av meningslöshet smyger sig på. När det inte är roligt längre. När det där kapitlet i livet pågår som man helst vill refusera. När man sitter på botten av en brunn och ber Gud att ta en därifrån. Men det är meningslöst eftersom någon gud som lyssnar på just mig inte finns. Over and out.

Och så denna hopplösa tid. Men snabbheten. Stressen. Datorerna. Telefonerna. Blippandet. Det tar ju aldrig slut. Man får ju aldrig vila. Surr, surr, surr. Även när jag går på vandring snurrar det i skallen i flera timmar innan tankarna saktar ner. Stannar gör de ju aldrig. Jag tittar på de andra som också är ute och går. De verkar klara det där mycket bättre. I super-pilgrimers skallar är det säkert lugnt och fint och Guds röst talar tydligt och stark. Denna hopplösa tid.

Ja, visst kan vi verkligen känna att vår tid är hopplös. Men det gjorde man på 400-talet före Kristus också. Det är, typ, då vi tror att bibelboken Predikaren tillkom. Ni skulle varit med!

Ni skulle varit med när Persien var den enda supermakten, i varje fall för de som bodde i det heliga landet. Och perserna hade precis infört ett enhetligt myntsystem. High-tech. Top-notch. Det var galet. Hjulen snurrade allt snabbare. Vem som helst kunde bli rik. Bonden kan lämna byn där familjen alltid levat och ger sig iväg till stan och bli klippare. Så många förändringar, så mycket jäkt, så mycket stålar. Det var galet.

Bibelboken Predikaren tillkom mot bakgrund av en galen, ny och förändrad värld. Rådet som boken ger är att leva i nuet. ”Tänk på din skapare i din ungdom, innan de onda dagarna nalkas…”. Ta en dag i sänder, ta ett steg i taget, be en bön åt gången, tänk en tanke klart och lämna det andra surret. Det är Predikarens råd. Vi känner igen det. Anonyma Alkolister lever efter samma devis. Man fixar inte att hålla sig nykter resten av livet. Men till i morgon ska det nog gå. Och så tar man en dag i sänder, går ett steg i taget, ber en bön åt gången och tänker i varje fall en tanke klart och lämna det andra surret. Det är Predikarens råd. Det är pilgrimens andhämtning. Det är den helige Andes gåva till oss.

Amen.