Aktuellt

Tack för det som varit. Ja till det som ska komma. 

2020-01-02

Susanne Forsström Fäldts predikan på nyårsdagen.

I går var det nyårsafton och den såg som vanligt ut på lite olika sätt för oss alla. Vissa gick på fint kalas, andra åt nåt gott och såg på tv hemma, eller lät den passera utan särskild uppmärksamhet. Själv satt jag i bilen hela dagen med vår ettåring på väg från julfirande uppe i Västerbotten. Mer stressigt än glamoröst.

Men oavsett hur gårdagen såg ut, får vi nu idag på nyårsdagen under den här stunden tillsammans, en ny chans att ta emot det nya året. Och förutom nyår innehåller dagen ytterligare två högtider. Redan innan den första januari firades som början på ett nytt kalenderår, innan vår tideräkning, var dagen en kristen högtid. Enligt gammal tradition blev Jesus omskuren och fick sitt namn den här dagen (därav dagens tema: i Jesu namn) och i flera kristna kyrkor är detta Maria, Guds heliga Moders, högtidsdag. Och jag tänker att dessa tre firningsdagar, Nyårsdagen, Högtidlighållandet av Maria Heliga Guds moder, och Jesu namn, alla har med varandra att göra.

På grekiska som är nya testamentets språk, finns det två olika ord för tid: Chronos och ChairosChronos står för tiden som vi tänker oss den, kronologisk och mätbar och linjär. En tid som har en början och ett slut. Chairos däremot, översätts ordagrant som ”det rätta ögonblicket” och beskriver hur evigheten och nuet möts, och är innevarande i varje enskilt ögonblick. I chairos – den eviga tiden, det rätta ögonblicket – kan allting hända. Livet rör sig i en slags pendelrörelse mellan dessa båda – den ständigt framåtskridande klock-tiden och plötsliga ögonblick av omskapande och omvandling.  På samma sätt som man i keltisk kristendom pratar om tunna ställen, ställen där hinnan mellan det jordiska och himmelska blir särskilt genomskinlig, där man för ett ögonblick särskilt tydligt kan ana det heliga, mitt i det vardagliga och vanliga, tänker jag att det finns tunn tid – särskilda tillfällen då vi befinner oss i gränslandet mellan det förflutna och framtiden, då tillvaron liksom kan öppna sig för oss, då vi påminns om att något helt nytt kan hända. Nyårstiden pekar på helighet mitt i förändringen, på verklighetens föränderlighet, på att livet, liksom Guds nåd, skänks oss på nytt varje morgon.

Nyårslöftena – även om vi gett upp om dem – påminner oss om att vi kan bli förändrade, att vi inte behöver fortsätta som vanligt, i business as usual, utan kan se vårt liv på ett nytt sätt. Vårt förflutna, och livet här och nu, behöver inte hålla oss fångna: Vi är fria att lyssna på den tysta röst som viskar från platser alltför djupa för ord inom oss, som stilla kallar oss till omvandling och till äventyr. Och vi är fria att för ett ögonblick stanna upp och komma ihåg det som varit. Både det som varit svårt och det som kanske ändå, trots allt, fyller oss med ett stilla sus av tacksamhet.

För allt som har varit – Tack!

Till allt som ska komma – Ja!

Orden är FN:s före detta generalsekreterare Dag Hammarskjölds, och de påminner om att förmågan att tacka, hur liten och blygsam anledningen än verkar vara, sitter ihop med framtidshopp, med tro hopp och kärlek. Och genom hela Bibeln uppmanas vi att tacka Gud. Inte minst i dagens gammaltestamentliga texter är tacksägelsen närvarande. Man skulle kunna tänka att Gud är en narcissist, eller åtminstone ganska självupptagen, som hela tiden vill bli tackad. Men det är inte för att Gud behöver vår tacksamhet som vi uppmanas att tacka – det är för att vi behöver den.

För tacksamhet är ett motgift mot bitterhet.

Tacksamhet är ett motgift mot cynism. Mot uppgivenhet.

Tacksamhet är ett motgift mot hopplöshet.

Och alla ska veta att vi som är idag har orsak att ibland känna hopplöshet, misströstan och modlöshet. Så ser livet och verkligheten ut.

Att söka i sitt innersta efter anledningar till tacksamhet är inte att blunda för det som skaver i livet, det är att öppna ögonen så att hela verkligheten blir synlig.

Tacksamhet handlar inte bara om det förflutna. Den är också öppenhet inför framtiden. Ett JA till det som ska komma. Och här är Maria – Guds Heliga Moder – vår stora förebild. Maria får ett uppdrag som är omöjligt: Att föda Gud, evighetens själva ursprung, in i vår timliga, kronologiska tid och hon säger JA. Ja, jag vet inte hur det ska gå till, jag vet inte var det kommer att sluta, vad det kommer att göra med mig, men jag säger ja. Låt det ske. Använd mig Gud. Jag vågar.

Namnet Jesus betyder ”Herren hjälper”. Och det är det namnet, det löftet som är själva utgångspunkten för vårt JA.

Och vårt stora ja är inte ett ja till orättvisa, klimatförändringar, rasism, sexism, homofobi eller urspårad konsumism. Det är ett JA till Guds liv som rör sig genom allting, ett ja som kallar oss framåt, mot förändrade liv och omvandlade gemenskaper. NyårsJaet är kallelsen att välja livet ögonblick för ögonblick, mitt i vårt ansvar gentemot samhället, planeten och varandra. Uppmaningen till tacksamhet går som en röd tråd genom Gamla Testamentet och Jesus allra vanligaste ord i Nya Testamentet är ”Var inte rädda.”

Var inte rädda. Jag är med er alla dagar till tidens slut. Du vågar ditt ja, trots allt, mitt i det du står i, du vågar för Jesus säger: Jag är med dig och jag ska bevara dig i livets alla skiften, din utgång och din ingång, från nu till evig tid.

Susanne Forsström Fäldt, präst i Tyresö församling