fbpx

Aktuellt

Utan fiskarens skor

Publicerad: 2014-04-17

Publicerad i Svensk kyrkotidning, våren 2014

Det har gått drygt ett år sedan biskopen av Rom, påven Franciskus, valdes. Den förste utomeuropeiske påve och den förste jesuiten, men också unik eftersom han efterträdde en påve som avgått och inte avlidit. Svensk kyrkotidning bad Erik Kennet Pålsson, diakon i Katolska kyrkan, och Michael Öjermo, kyrkoherde i Svenska kyrkan, båda verksamma i Tyresö, att samtala och skriva om Franciskus.

Mot slutet av vårt samtal säger Erik Kennet:

– Vi måste ha en rubrik!. Jag föreslår ”Utan fiskarens skor”.
Michael antecknar och vi sammanfattar ungefär så här.

Biskopen av Rom, påven Franciskus, bestämde i inledningen till sitt pontifikat att sätta en ny ton i Vatikanen. Någon har sagt att Vatikanen fram till nu varit ett 1500-talshov. Påvarna har varit insnärjda i ceremoniel kring varje vardaglig handling. De har bott i en stor och påkostad våning högt ovan Petersplatsen. De har burit vackert kors, fiskarens ring på fingret och röda skor. Jorge Mario Bergoglio, jesuit från Argentina, son till italienska invandrare, valde bort korset och behöll ett enklare och han bytte aldrig skor. När han den 13 mars 2013 presenterades för världen efter konklaven stod han där i den vita kassocken, men utan den traditionella röda capen. Efter en lång tystnad, sa han, på italienska, ”God afton”. Jublet visste inga gränser.

Vi som skriver det här verkar i ett lokalt sammanhang, i Tyresö. Vi har varit i Rom, som turister och pilgrimer, med konfirmander och grupper som reseledare och i Erik Kennets fall som officiell företrädare för Katolska kyrkan i Sverige vid påvliga audienser och möten med företrädare för Vatikanen. Men ingen av oss har direkt klippkort till Rom och vi rör oss inte i våra kyrkors innersta maktcentra. Vårt perspektiv är lokalt. Vi firar några gudstjänster tillsammans varje år och vi har utbyte med studier och besök hos varandra. I Tyresö församling ber vi för biskopen av Rom, påven Franciskus, och benämner i förbönen påven just så. Det är inget problem ur ett svenskkyrkligt perspektiv att betrakta Franciskus som en av kyrkans biskopar. I förbönen nämner vi också ”vår biskop Eva” – Stockholms stifts biskop Eva Brunne – och alla kyrkans ledare, ibland med namns nämnanden. Erik Kennet ber för påven i varje nattvardsbön i mässan. Vi är alltså eniga om att påven är viktig i bådas våra kyrkor, men på olika sätt.

För en katolik innehar påven det avgörande läroämbetet. Katolska biskopar utses direkt av påven. Gudstjänstböcker ska godkännas av Vatikanen. Erik Kennet är förbluffad över den stora kunskap som finns hos Vatikanens medarbetare om svenska språket, som ju inte är något av de större. Flera gånger har Katolska kyrkan i Sverige fått bakläxa på översättningar och textversioner.

För en svenskkyrklig är påven också viktig, men inte på ett förpliktigande sätt. Men det som påven säger och gör har stor massmedial genomslagskraft. Påven Benedikt skrev böcker om Jesus som fick stort uppmärksamhet, också i Svenska kyrkan. Påvens officiella dokument läses med intresse också i andra kyrkor och i den ekumeniska rörelsen. För att inte tala om Taizé! Svenska kyrkan är en stor evangelisk kyrka, men saknar en egen stor ungdomsrörelse som kan samla människor till läger och konferenser av någon större omfattning. I stället har det sedan 1980-talet gått busslaster med unga från Svenska kyrkans många församlingar till den ekumeniska kommuniteten i Taizé. Relationen mellan de senaste påvarna och Taizé har varit mycket god och de har godkänt det ekumeniska experiment som pågår där sedan decennier utan att komma med speciellt många invändningar. Det har betydelse för de många från Svenska kyrkan som är präglade av Taizés speciella spiritualitet i liv och tjänst.

Det har förstås spekulerats i varför påven Benedikt avgick från sin post och drog sig tillbaka till en klosterliknande tillvaro inom Vatikanens murar – ett helt unikt arrangemang. Erik Kennet tror inte att han tvingades, utan att uppgiften helt enkelt blev honom övermäktig. Det finns två stora problemområden; banken och pedofilskandalerna. Påven Franciskus har tagit i med krafttag. Och här finns det anledning att verkligen säga att påven intagit sin position tydligt och klart. Han har inte låtit Vatikanens föråldrade hovetikett hindra honom. Påven har agerat med stor självständighet och med imponerande kraft. I banken har han bytt ut styrespersoner och chefer. Han lär stå under dödshot av den italienska maffian som starkt ogillar de reformer som genomförs. Vad gäller frågan om enskilda prästers sexualmoral så behövs många och kompletterande åtgärder. Vad som krävs för att få bukt med pedofilin och andra sexuella övergrepp och övertramp från enskilda präster är att många enskilda runt om i världen förändrar sitt beteende i det vardagliga församlingsarbetet. Men påven har gjort vad han kunnat. Påven har gjort tydliga uttalanden, gett tydliga riktlinjer (bland annat att alla övergrepp ska polisanmälas och inte smusslas undan) och man har förbättrat kontrollen av prästkandidaters vilja och förmåga att leva i celibat. Det kan inte uteslutas att det primärt är pedofiler som blir präster snarare än att präster blir pedofiler. Här finns ju offren nära till hands och fram tills nu har man varit skyddad av sitt ämbete. Vi återkommer till celibatfrågan.

Ser man bortom dessa två och uppenbara problemområden så förändrar påven Franciskus den katolska kyrkan även på andra sätt. Vi vill särskilt lyfta fram frågan om den systematiska teologin och om klerikaliseringen.

Vad gäller den systematiska teologin så uppfattar vi att påven Franciskus är starkt influerad av Henri de Lubac (död 1991), också jesuit. de Lubac lämnade nyskolastiken och gav sig i kast med modernitetens utmaningar för kyrkan. Kanske man kan säga att det inte är kyrkan i sig som är intressant för påven Franciskus. Det är människorna. Och människorna är som vi alla; lidande och syndande, i många fall bundna av orättfärdiga strukturer till fattigdom och elände. Påven har tydligt angivit kyrkans riktning – mot periferin, mot ytterkanterna. Robert Moynihan citerar Jorge Mario Bergoglio i sin bok ”Pray for me. The Life and Spiritual Vison of Pope Francis”, Rider, s. 232 där han säger att kyrkan måste gå utanför sig själv mot “the existential peripheries”. Det är att vänta att påven kommer att skriva en större encyklika i sociala frågor framöver – det har alla påvar sedan Leo XIII 1891 med ”Rerum Novarum” gjort. Men redan nu har Franciskus med all önskvärd tydlighet visat sin uppskattning för befrielseteologin och bjudit in Gustavo Gutiérerez till Vatikanen. Vad vi kan förstå har Bergoglio gjort en teologisk livsresa från att ha varit en ganska traditionell jesuit i 1960-talets Argentina till den nyvalde påve som hälsade folket med “God afton” på Peterskyrkans balkong en kväll i mars 2013. Den livsresan är värd respekt. I liturgin syns skillnaden mellan den tidigare påven Benedikt och Franciskus i det faktum att Benedikt gärna understödde de rörelser i katolska kyrkan som vill ha tillbaka ”den tridentinska Mässan” – den gamla mässan på latin med alla slags liturgiska utsmyckningar. Franciskus verkar helt kallsinnig. På YouTube kan man se honom fira mässa i vanliga församlingar i Rom på ett sätt som med svenska termer kan betecknas som lågkyrkligt, med gitarrkomp och allsång, och på italienska. Vi återkommer till italienskan!

Mot den riktning som påven angett, rörelsen utåt, mot periferin, ligger förstås hinder. Ett av de större hindren är katolska kyrkan klerikalisering. Det är biskopar och präster som bestämmer i katolska kyrkan. Så kan det inte få fortsätta, säger Erik Kennet Pålsson som är starkt kritisk till att katolska kyrkan fjärmat sig från det vanliga folket genom att nästan inte tillåta något inflytande från ”vanligt folk”. Det finns förstås skäl till varför det blivit så. Hade man öppnat upp för demokratiska organ till exempel i det polska katolska kyrkan under Sovjettiden, så hade dessa organ omedelbart ockuperats av företrädare för parti och säkerhetstjänst. Men ett kvarts sekel efter murens fall och i länder med demokratiska traditioner blir situationen för enskilda katoliker allt mer ohållbar. De saknar fullständigt inflytande.

Till frågan om klerikaliseringen hör frågan om gifta präster. Erik Kennet är själv gift, det kan man vara som permanent diakon i katolska kyrkan, och har med sin hustru sex barn. Michael är också gift, det är närmast norm i Svenska kyrkan, och har med sin hustru två barn. Ingen av oss tycker att äktenskapet är hinder för våra tjänster i respektive kyrka. I katolska kyrkan är celibatet en ordningsfråga, och har formellt inget med prästvigningens sakrament att göra. Diakoner som vigs till präster avlägger celibatlöftet under diakonvigningen och inte vid prästvigningen. Saken borde lämpligen ordnas så att så kallade stiftspräster tillåts gifta sig, medan ordenspräster förstås förblir celibatärer. Ändringen skulle bland annat få stora ekonomiska konsekvenser, inte minst i fattiga delar av katolska kyrkan. Församlingarna får präster som behöver lön så det räcker till en hel familj, och inte bara fickpengar som fallet är nu. Men det borde kunna ordnas. I så fall skulle vanliga katolska präster leva som vanliga katolska kristna gör. Det skulle i längden påverka katolska kyrkan att närma sig den periferi som påven angett som riktning.

En periferi förutsätter alltid ett centrum, och den frågan blev slutet på vårt samtal. Italienskan! Biskopen av Rom, påven Franciskus, talar italienska, hela tiden. Från sitt ”Buonasera” första kvällen som nyvald. Han excellerar inte som sina företrädare med att tilltala folk och pilgrimsgrupper på en mängd olika språk. Han talar italienska, det språk som hans föräldrar talade hemma och som är hans modersmål. Därmed visar påven Franciskus att han är just biskop av Rom, och inget annat. Han är inte ”världsbiskop” som tilltalar världen från ett tydligt centrum. Franciskus ser sig som en av kyrkans biskopar. Den markeringen är oerhört viktig och kommer att få ekumenisk betydelse. Det, och de vanliga skorna.

Erik Kennet Pålsson, diakon i Katolska kyrkan, Tyresö
Michael Öjermo, kyrkoherde i Svenska kyrkan, Tyresö