Aktuellt

Vem eller vad är Gud?

2020-01-20

Betyder Gud Globalisering, Urbanisering och Digitalisering? Läs vår präst Susannes predikan från Tyresö kyrka söndagen den 12/1!

Vem eller vad är Gud?

Det är en fråga med många svar. Antalet gudsbilder är troligtvis lika många som antalet människor som har en relation till Gud. Men vi har också gemensamma svar.

Som kristna tänker vi att Gud är själva livets och kärlekens källa; det heliga och osägbara; den som uppenbarar sig för oss som Fader, Son och Ande men som alltid är större än våra föreställningar, som är större än vårt språk och tankar. Gud är den vi kan ana i vår längtan, i skönheten vi möter, i ögonen hos dom vi bryr oss om.

När en ledande stockholmspolitiker här om veckan fick frågan av DN fick frågan om hon tror på Gud svarade hon. ”Ja. Om G U D står för Globalisering Urbanisering och Digitalisering.”

Så fattigt. Och så talande för ett alltmer sekulariserat samhälle, som i en rasande hastighet mer och mer håller på att förlora förmågan att tänka det heliga. För om globalisering, urbanisering och digitalisering är Gud, vad är då vi? Vad är människan? Och vad är meningen med våra liv? Att vi ska vara globala, urbaniserade och uppkopplade? Att vi ska vara produktiva individer på en konkurrensutsatt globaliserad världsmarknad?

Jag är så glad att ni är här idag och att vi firar gudstjänst tillsammans, för jag behöver bli påmind om att det vi tror på och den vi vänder oss till är något mer än Globalisering Urbanisering och Digitalisering.

Jag är så glad att ni är här idag, och att vi firar gudstjänst tillsammans, för att vara här är en motståndshandling mot att göra oss till något mindre än vi är. Vi är mer än tillgång och efterfrågan. Vi är biologi, men vi är också mer än biologi. Vi är mer än Dawkins själviska gen, mer än survival of the fittest.

Så vad är vi?

I Första Mosebok står det: Vi ska göra människor till vår avbild, lika oss.” Och ” Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dom.”

Enligt dessa ord är vi skapade till att vara lika Gud.  Människan = En gudsavbild.

Tror jag på min gudslikhet? Tror du på din?

Det är väl ofta lättare att tro på motsatsen. Vi människor bär ju också på sådant som är långt ifrån gudalikt.

Temat för söndagen är Jesu dop, och vi läste nyss i Markusevangeliet: ”Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes. När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst hördes från himlen: Du är min älskade son, du är min utvalde.”

Jesus dop är viktigt på flera olika sätt. Dopet är startpunkten på Jesus tid som verksam på jorden. Här börjar allt: Undervisningen, helandet, seendet: den verksamhet som går genom död till liv och genom det visar oss vägen till Gud. Och dopet är också ögonblicket i Nya Testamentet där Treenigheten uppenbaras.

Det står att himlen delade sig och Anden kom ner över honom som en duva. Det är en poetisk och nästan drömsk text, men om man läser själva grundtexten verkar själva öppnandet inte ha gått särskilt försiktigt till. Ordet som används är schizo – att slita isär, eller bryta upp. Samma som i schizofren. Markus är kortfattad och bokstavlig och hans budskap är tydligt:  När Sonen döps bryter Gud upp himlen och kommer ner till jorden, som Ande och som Fader.  Nu är hela treenigheten uppenbarad: Fader, Son och Ande. Den som skapar, den som befriar och den som ger liv.

I dopbefallningen, som vi läser vid varje dop, säger Jesus att vi ska döpa i Faderns, Sonens och den Heliga Andens namn – I den treenighet som för första gången blir synlig och är närvarande vid hans eget dop.

När Jesusbarnet föds blir Gud människa. Och när Jesus döps blir han, den sanna människan, ianspråktagen av Gud. Det är nu det börjar, det är nu kallelsen blir ord och handling. Dopet innebär att Gud har brutit sig igenom, in till oss, in i oss, in till allt som är vår värld. Och att vi i vår tur kallade att bryta oss in den här världens alla utmaningar och problem med allt det vi är, med allt vi har blivit givna.

”När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” Den här berättelsen om Jesu dop är därför också berättelsen om vårt dop. Varje gång en människa döps öppnas himlen och en röst viskar genom årtusenden: ”Du är mitt älskade barn. Du är min utvalda.”

I dopet uttalas hela vårt namn. Inte för att dopet är en namngivningsceremoni, men för att dopet är djupt personligt. Det är just du och just jag som tilltalas. Genom vårt namn, som dom unika personer vi är, gör Gud anspråk på oss: ”Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min.” Jesaja 43. Eller som det står i Jesaja 49: ”Jag glömmer dig aldrig, Ditt namn är skrivet i mina händer.”

Dopet handlar om att bli mera oss själva, mera människa, sannare, verkligare människa, inte mindre. Livsresan och dopets resa sammanfaller: att bli mer oss själva, mer som Guds vilja med oss. Därför handlar dopet också om död och uppståndelse. Varje dag misslyckas jag, och varje dag lägger jag framför Kristus och säger: Här, jag är människa. Inte mer än människa. Det här är vad som blev. Och jag dör bort ifrån mig själv, från alla misslyckanden, från det som inte funkar med mig. Och jag återuppstår, för det är det dopets löfte betyder. Kallad av Jesus tar jag på mig den långa vita dopdräkten. Lång nog att växa i hela livet – jag ikläds Kristus som återupprättar mig, som viskar att det ändå inte kört, det är inte för sent, att Gud inte gett upp om mig; om dig; om oss.

Dopet är en heligförklaring av människan. Ett löfte om att vi är mer än globalisering, urbanisering och digitalisering. Ett löfte om att Gud vill ha och behöver vanliga icke-gudomliga människor. Människor som Maria och Johannes. Människor som oss. Och ett löfte om att vi inte går ensamma, utan tillsammans med den som skapar, befriar och ger liv – Med den Gud som genom sekler lovat ”Jag glömmer dig aldrig, Ditt namn är skrivet i mina händer.”

Susanne Forsström Fäldt, präst