Aktuellt

Vem får skriva berättelsen om ditt liv?

2021-06-22

Predikan av Susanne Forsström Fäldt.

När jag gick i skolan så gick det en kille i min klass som hette Nils. Och han var rolig och gullig och en sån som alla ville vara med och han och jag bråkade jämt. Och en rast, när gräset var gult och luften var kall och luktade jord och vår var vi på skolgården. Och vi var väldigt osams och hela klassen var med och han ställde sig mitt emot mig och sa: Alla dom gillar mig mer ställer sig på den här sidan, och gjorde liksom ett sträck med handen. Och alla dom som gillar Susanne ställer sig på den sidan – och pekade på mig. Tråkigt nog var min bästis hemma och sjuk just den dan, så jag fick se hur alla, verkligen alla, också mina kompisar, Jossan, och Anna, och Emma och Sara, ställde sig på hans sida. Och han sa: Där ser du: ingen gillar dig,  du är en sån som ingen vill vara med.

Håårt va? Inte alls snällt. Jag ser ner jag skriver om det att det låter som tvättäkta mobbing, och det var hemskt, men bästisen kom tillbaks och jag och Nils blev ganska sams, och trettio år av liv senare är det inget trauma som hemsöker mig, så kollekten idag behöver inte gå till krisbearbetning över min skolgång.

Men här är det intressanta, och det som jag tänkt på i efterhand, och det var att det som han sa, hans berättelse om mig, för en tid verkligen definierade mig, liksom bestämde vem jag var. I andras, men också i mina egna ögon.

Och hela händelsen är ett talande exempel på hur andras bilder av oss så starkt påverkar hur vi ser på oss själva. Och hur andras berättelser om oss kan bita sig fast och göra oss och våra liv mindre, fattigare och fulare än dom är.

Och det räcker inte med andras berättelser, för också vi själva har en förmåga att berätta berättelser som förminskar oss och våra liv.

Glada, pigga dagar har jag lätt att känna tacksamhet över livet och över allt som jag har fått. Trötta tunga dagar, däremot, har jag snarare lätt att se allt som livet inte blivit. Alla beslut som jag kunde ha fattat annorlunda, allt som jag inte har fått, allt som jag inte är men borde vara. Såna dagar känns berättelsen om livet uppgiven och färdigskriven – som att: jaha det var såhär det blev.

Syndarna och tullindrivarna som det står om i dagens evangelium lider av båda sortensbegränsande berättelser om sig själva. De visste precis vad dom var. Både i sina egna och i andras ögon var den sorgliga berättelsen om vilka de var och hur deras liv blivit redan skriven.

Och sen söker de sig till Jesus.

Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Så står det. Varför? Varför sökte sig alla tullindrivare och syndare till honom?

 

Jag tänker att de sökte sig till honom för att dom anade att han hade något att säga dom om deras liv, om dem själva som de inte redan visste. De anade att Jesus kom med en ny berättelse, en berättelse som gått förlorad, som tappats bort, den hundrade okända berättelsen som säger något annat , något mer! än dom nittionio berättelserna där syndaren är syndare och inget mer. Därför söker de sig till honom. Därför vill de höra honom.

 

För det är nåt med Jesus. Det är något med Jesus som låter oss ana att han har det förlorade ordet om våra liv. Att han har sanningen om hela mig, om hela oss, och att den rymmer det vi inte själva vågar se – våra bottenlösa avgrunder och vårt innerstas djupaste helighet – vidden av våra levande hjärtan; av vår gudslikhet och skönhet.

I Jesu ord, och i Jesu blick finns den här kunskapen om mig, om oss, hela tiden strax under ytan, det sanna ordet om mig vilar på Jesus tungspets, och jag vet att om jag stannar hos honom så kommer jag att lära känna det. Och därför jag söker mig till honom. Jag söker mig till honom för att han berättar en hemlighet om mig som jag glömt.

 

Jag söker mig till Jesus, för hos honom finns det en osagd historia om mitt liv, och den luktar av löften som syrener och regnig asfalt efter juniregn. Jag söker mig till honom för att hans vilja att hitta mig är större än min tro på att livet redan visat sina planer för mig, att det var så här det blev och inget mer. Och jag söker honom för att han hjälper mig att tro att detta inte bara gäller för mig, eller för var och en av oss separat, utan för oss, och för hela vår brustna mänskliga gemenskap. Och han kallar oss att söka oss till honom, för att hans vilja att hitta oss och tala nya ord om oss som visar att berättelsen om oss är stor och ofärdig, och att hans ord ska fylla våra liv med en djupare sanning, och att det löftet ligger framför oss och inom oss, att våra liv och våra liv tillsammans är en osagd berättelse som ännu återstår att leva. En berättelse där Guds rike är nära

 

När syndarna och tullindrivarna söker sig till Jesus förargar sig fariséerna och de skriftlärda. De är nöjda med sin berättelse om sig själva som rättfärdiga och andra som syndare. De vill inte ha några nya berättelser, men de får en ändå, och berättelsen de får handlar om nåd.

Det är en berättelse där den som gått vilse blir eftersökt och buren, där den borttappade och otillräckliga uppvärderas till att helt utan egen kraft blir den som i liknelsens slut är närmast Gud. Fårskinn mot hud.

 

”Och när han hittar det  blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.”

I vår otillräcklighet, när vi erkänner för oss själva att vi inte har sista ordet om oss, att vi inte kan vara författare till våra liv, att vi inte kan anförtro den uppgiften till människor runt omkring oss heller; varken till dom som gillar oss eller till dom som ogillar oss, utan bara till Jesus. Det är då, i den stunden som han hittar oss i klippskrevorna, i öknen, i ensamheten. Det är då han lyfter oss: mig och dig upp i sina armar, och vi får ligga trygga och stilla som mjuka får, över hans axlar. Det är dagens evangelium.

Tredje söndagen efter trefaldighet 2021

Luk 15: 1-7

”Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem.” Då gav han dem denna liknelse: ”Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.”