fbpx

Aktuellt

Vi firar en flyktingfamilj

Publicerad: 2015-12-02

tyresö kyrka altartavlaKyrkoherdens predikan på 1:a advent

I flera århundraden har Tyresö församling firat första söndagen i advent inför en altartavla som föreställer en flyktingfamilj. Det var herren till Tyresö slott – Gabriel Gustafsson Oxenstierna – som skänkte altartavlan till Tyresö kyrka när kyrkan stod klar 1641.

Altartavlan i Tyresö kyrka visar ”Josefs dröm om flykten till Egypten”. Enligt berättelsen föddes Jesus i staden Bethlehem. Stjärntydarna – de tre vise männen – från Österlandet följde stjärnan och när de fann stallet med Josef och Maria och det nyfödda Jesusbarnet gick de in för att hylla honom. Men de hade på vägen dit berättat för kung Herodes att de letade efter ”judarnas nyfödde kung”. Herodes – som var en paranoid diktator – blev livrädd. Tänka sig. En diktator livrädd för en bebis! Herodes paranoia ledde till att alla pojkbebisar i Betlehem dödades. Innan barnamorden i Betlehem visade sig en Herrens ängel för Josef i en dröm och han såg till att fly med sin familj om natten i skydd av mörkret.

Altartavlan i Tyresö kyrka föreställer ängelns besök hos Jesusfamiljen. – Ni måste fly! Nu är det fara å färde. Familjen kom att vistas som flyktingar i Egypten. De vågade återvända först när Herodes hade dött. Då bosatte man sig i Nasaret i Galileen. En liten håla där de hoppades kunna leva obemärkt.

Inför denna altartavla har alltså människor i Tyresö i flera århundraden firat första söndagen i advent. I år blir berättelsen om Jesusfamiljens flykt mer aktuell än någonsin. Under hösten har oerhört många människor gett sig av från kriget i Syrien och Irak för att ta sin tillflykt till Sverige. Det är vår kristna plikt att ta emot dessa människor, för att ge skydd och säkerhet!

I dag firar vi gudstjänst som vi alltid gjort på första söndagen i advent. Vi läser samma bibliska texter som vi alltid läser, med de älskade psalmerna som vi alltid sjunger och med alla de tända ljusen och efteråt glögg och pepparkakor. Men vi får aldrig glömma att firandet gäller en verklig flyktingfamilj och att advent och jul kräver av oss att vi tar förnyat ansvar när människors liv och säkerhet är i fara.

På evakueringsboendet i Kvarnhjulet bor nu människor på madrasser på golvet. Många har varit där i flera veckor. De kommer inte vidare eftersom Migrationsverket har fullt på vanliga flyktingförläggningar. En del är kristna, andra är muslimer. Men de är precis lika vanliga människor som vi själva. Oavsett religion så vill de helst bara
leva ett vanligt liv. Vill jobba och kunna försörja sig. Vill ha någonstans att bo. Vill ha tillgång till sjukvård. Vill vara tillsammans med sina familjer. Vill vara säkra. Däremot vill de inte bli dödade i de krig som härjar deras hemländer. De vill inte svälta. De vill inte bo i skyddsrum. De vill inte ha ont i kroppen eftersom ingen sjukvård längre finns. Flyktingarna är människor precis som vi. De vill inget hellre än att överleva.

Det är vår kristna plikt att ta emot dessa människor, för att ge skydd och säkerhet! Vi ska likt Kristus, som vi hörde i texten från Uppenbarelseboken öppna dörren för den som bultar. I en värld full av mörker och förtvivlan är det vår kallelse att välja sida. Vi ska stå på dörröppnarnas sida.

Hur ska vi då orka detta? Hur ska vi stå ut i mörker och förtvivlan? Kan man verkligen tro på ljuset i detta kompakta mörker? Det är inte lätt, mina vänner. Jorden har fått feber. Klimatmötet i Paris kommande vecka är fullständigt avgörande för vår överlevnad. Terrorangrepp dödar folk som bara gått ut för att roa sig en fredagskväll. Och inte bara Paris. Terror drabbar människor på allt för många platser. Och dessutom allt annat förtvivlat mörker. Det är inte lätt mina vänner.

Men. Men.

Vi kristna tror på Gud som blivit människa. Vi tror på Gud som delar våra villkor. Vi tror på Gud som har erfarenhet av att vara människa. Hosianna-ropen skallar när Jesus rider in i Jerusalem. Men bara några dagar senare dödas han. Vi tror på Gud som dödas. Jesus dukar under för en paranoid terrorregim som inte drar sig för att tortera och avrätta människor. Hosianna-ropen klingar av i mörker och förtvivlan och folket i Jerusalem skanderar framför Pilatus palats: Korsfäst! Korsfäst!

Vi kristna tror tyvärr inte på en Gud som plötsligt ingriper och fixar allt som är mörkt och förtvivlat. Vi tror på Gud som blivit människa i Jesus Kristus. Det vill säga: detta flyktingbarn som vi ser på altartavlan är Gud som blivit människa.

Därför att Jesus gått in i döden, mörkret och förtvivlan så kan vi säga: Men. Till sist kommer krigets vapen att förstöras. Profeten Sakarja ropar ut sitt hopp, mitt i förtvivlan, sitt jubel i mörkret, sitt hopp inför framtiden. Till sist kommer krigets vapen att förintas. Gud ska ”förkunna fred för folken och hans välde ska nå från hav till hav, från floden till världen ände”.

tyresö kyrka altartavlaDetta mina vänner är vår tro, vårt hopp, vår framtid. Och vi ska inte bara passivt invänta den framtiden. Denna tro, detta hopp och denna framtid gör oss inte passiva. Tvärtom. Jesus uppstod från de döda och därför kan vi fortsätta kämpa för miljön, för varje flykting och för oss själva. Till sist kommer ljuset att övervinna mörkret, till sist kommer glädjen att bryta fram. Till sist ska vi få jubla över Guds rike i hela sin fullhet. ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”.