Aktuellt

Who is my neighbour? 

2015-03-03

Ett brev från biskoparna i Church of England till församlingarna i England inför parlamentsvalet 2015.

Av Michael Öjermo, DMin och kyrkoherde i Tyresö

Den 7 maj är det val till parlamentet i Storbritannien. Med anledning av valet sände biskoparna i Engelska kyrkan (Church of England) ut ett brev med titeln ”Who is my neighbour?” i februari. Brevet blev omedelbart förstasidesnyhet i engelska tidningar, på radio och i tv. Brevet efterlyser en politisk vision för Storbritannien som biskoparna tycker att partipolitiken inte levererar. De kritiserar de etablerade politiska partierna för att allt för mycket strömlinjeforma sig för att nå så många väljare som möjligt. Känsligheten för olika typer av opinionsmätningar är allt för stor, skriver biskoparna. Partierna måste definiera och stå för en ideologi, inte bara ängsligt göra så många grupper som möjligt tillfreds.

Brevet går igenom efterkrigstidens politiska historia som dominerades av först Labour och sedan av de konservativa. I sin genomgång säger biskoparna både uppskattande och kritiska saker om båda de stora partierna i England och deras politik. Genomgången ser ut som följer.

Efter Andra världskriget byggde en Labour-regering upp den brittiska välfärdsstaten. Bland annat med ett statligt finansierat sjukvårdssystem, NHS. År 1979, med Margaret Thatchers konservativa regering, inleddes omfattande avregleringar av marknaden och man inbjöd privata aktörer inom allt fler samhällsområden. Både Labours efterkrigspolitik och de konservativas privatiseringar innebar både bra och dåliga konsekvenser. Labour skapade välfärdsstaten, men den blev för reglerad och stelbent, menar biskoparna. De konservativas avregleringar gav näringslivet svängrum och möjliggjorde ett starkt ekonomiskt uppsving, men lämnade alltför många på efterkälken.

Båda dessa omdaningar har nu kommit till vägs ände, skriver biskoparna. Nu måste politiken ta sig samman och presentera en sammanhållen berättelse, en vision, för i vilken riktning politiken vill föra landet. Och den visionen kan inte vara mer av gammal politik, utan något helt nytt.  Samhället har problem som pockar på politikens uppmärksamhet!

Biskoparna beskriver ett samhälle som håller på att dras isär med allt större sociala klyftor. Det skapar orimliga villkor för alltför många som inte klarar sig i den hårdnande konkurrensen. I det nya informationssamhället riskerar också människor att isoleras allt mer från varandra. Vi sitter var och en på sin kant och umgås via sociala medier, sköter både arbete och våra personliga angelägenheter utan att behöva träffa andra. Vi riskerar, skriver biskoparna, att få ett samhälle av främlingar (A Society of Strangers). Det blir inte bra! Biskoparna skriver att vi i stället behöver ett samhälle av samhällen (A Community of Communities). Det vill säga; Vi måste bygga upp och underhålla lokala relationer mellan det offentliga samhället (stat och kommun) och civilsamhället (kyrkor, frivilligorganisationer, idrottsrörelsen med flera). Bara i samhällen där människor verkligen träffas och gör saker tillsammans kan en gemensam trygghet skapas. I ett sådant samhälle av samhällen kan rimliga villkor för fler erbjudas.

Trots att biskopsbrevet tydligt försöker undvika att ta partipolitisk ställning, så har man trampat på ömma tår. Premiärminister David Cameron gick till motattack mot biskoparna och frågade, enligt The Guardian, om det var anständigt att fortsätta ge bidrag till människor för att hålla dem sysslolösa. The Guardian refererar Cameron och skriver: it is not fair or dignified to “pay people to stay idle”. Från Labour har brevet fått ett varmare mottagande. Många uppfattar alltså att biskopsbrevet har en tydlig vänstertendens. I varje fall kan man säga att de engelska biskoparna tydligt avvisar nyliberalismen som politisk modell. Jag tänker att ”Sköt dig själv och skit i andra”, knappast kan sägas vara kompatibelt med berättelsen om den slagne mannen på vägen mellan Jeriko och Jerusalem. Nyliberalismen är knappast något vi från svensk horisont numer har så mycket till övers för. Nya Moderaterna kunde inte bli ett regeringsbärande parti innan Fredrik Reinfeldt gjorde upp med nyliberalismen i partiet, förklarade sig lojal mot den svenska modellen på arbetsmarknaden och visade sig villig att förvalta välfärdsstaten. Det skapade förutsättningarna för åtta ganska framgångsrika år i svensk politik.

Från vilken utgångspunkt skriver de engelska biskoparna sitt brev? Vilken teologi är deras budskap grundat på? Om det nu inte är rent partipolitiskt.

Den engelska kyrkan har reformerta rötter. Det döljs inte så lite bakom liturgisk storslagenhet eller karismatisk förnyelse. Men påverkan från Geneve och Jean Calvin, på olika vägar, utgör mycket starka inslag i den engelska kyrkans teologiska identitet. Det märks i det här biskopsbrevet. Utgångspunkten är Jesus Kristus och inkarnationen. ”Christ´s incarnation confirms the fundamental truth that every human being is created in the image of God”, skriver biskoparna. Biskoparna tar inte sin utgångpunkt i skapelsen som blott Faderns verk, Gud skaparens verk. De hänvisar till inkarnationen. Utgångspunkten färgar tydligt resten av brevet.

Från vilken utgångspunkt skulle ett motsvarande biskopsbrev kunna skrivas i Sverige? Jag läser med stort intresse Jonas Lindbergs artikel ”Religionen som identitetsmarkör”, SKT nr 2/2015. Jonas Lindberg skriver ”att mänskliga rättigheter används mer inklusivt, som en ny form av civilreligion”. Jag tror att mänskliga rättigheter skulle kunna vara utgångspunkten i ett motsvarande brev från Svenska kyrkans biskopar. Då är vi på säker mark. Jag säger det inte polemiskt. När vi i Tyresö församling i vår församlingsinstruktion skriver fram avsnittet om diakoni så gör vi det med just rättighetsperspektivet som det överordnade. Vi vill komma bort från att beskriva diakonin som välgörenhet. Människor har rättighet att leva ett värdigt liv. Det är på den grunden vår diakoni vilar. Det känns sunt. Men visst ser jag risken när jag läser Jonas Lindberg och de engelska biskoparna att Svenska kyrkan genom detta rättighetsperspektiv förvaltar en civilreligion, mer än genuin kristen tro. De engelska biskoparna grundar sig på bibelord, ett mer centralt än andra i brevet.

Bibelordet som biskoparna lyfter fram som ledstjärna för brevet kommer från Filipperbrevets fjärde kapitel, vers 8. ”Det som är sant, det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd och allt som förtjänar beröm, ta fasta på allt detta”.

Jag tycker att brevet från de engelska biskoparna är starkt utmanande. Våra lokala församlingar ska på alla sätt försöka stärka lokalsamhället och vara en röst i det sammanhang, i den lokala kontext, där vi är kallade att vara kyrka. Brevet gör en poäng av det. Kyrkan finns överallt. Genom vårt geografiska kyrkobegrepp har vi koll på läget, så känner vi förhållanden, så vet vi hur människor har det. Att vi har så god lokalkännedom ska kyrkan utnyttja när vi ger röst åt de svaga och utsatta, de ensamma och utrangerade. Knappast någon annan institution i vårt samhälle kan med så självklar auktoritet tala å allas vägnar. Så låt oss frimodigt tala!