Arkiv

Ett biskopsbrev om diakoni

2016-03-13

Publicerat i Svensk Kyrkotidning, nummer 3, 2016

Det har kommit ett biskopsbrev om diakoni, dagtecknat av ärkebiskop Antje Jackelén i Trettondagstid 2015. Brevet vill ge inspiration för nysatsning inom kyrkans diakoni. Annika Alfsdotter, diakon och enhetschef, och Michael Öjermo, kyrkoherde, båda i Tyresö församling, som läst brevet på uppdrag av SKT tycker att biskoparna verkligen lyckas med sin ambition. Vi uppfattar att brevet är en välkommen inbjudan till både angelägna samtal och en angelägen utveckling.

”Ett biskopsbrev om diakoni” innehåller flera olika infallsvinklar. Vi väljer att diskutera tre huvudområden som vi finner avgörande för diakonis framtid i Svenska kyrkan. Det gäller den teologiska reflektion som framförs i brevet, det är frågan om diakoni som ett kunskaps- och professionsområde för kyrkans diakoner och till sist vill vi diskutera frågan om utvärdering av diakonalt arbete.

Teologisk reflektion

Kyrkans diakoni vilar i och omsluts av Guds diakoni, Guds aktiva kärlek till sin skapelse som ytterst kommer till uttryck genom Jesus Kristus. Guds sändning av Kristus får gå vidare i och genom oss som är kallade att vara Kristi kyrka. Vår kallelse är att i Kristi efterföljd, formade av den heliga Anden, låta Guds kärlek flöda vidare i det sociala samspel vi är skapade till. Det innebär att vi ställer oss till förfogande i allt arbete för det goda och kärleksfulla i världen och i kampen mot ondska och destruktivitet.
Ett biskopsbrev om diakoni. Biskopsmötet 2015

”Tror du på Gud? Om Gud är kärlek så finns inte Gud i mitt liv. Då kan jag heller inte tro på Gud.” Den här logiken är sannolikt inte främmande för dem som möter människor i utsatta situationer. Den teologiska reflektion kring diakoni som förs fram i brevet för våra tankar till behovet av en reflektion som tar sig an känslan av Guds frånvaro på fullaste allvar och som kan möta utsatta medmänniskors behov. Det behövs en teologisk reflektion bortom själva motivet för kyrkans och den kristnes liv i diakoni.

I brevet beskrivs hur ”Den överflödande kärlek som kännetecknar Gud själv – den treenige – och som vi möter i Jesus Kristus kan karaktäriseras som Guds kärleksfulla diakoni”.
Om vi problematiserar den beskrivningen så går våra tankar till allmaktskomplexet. Kännetecknas Gud alltigenom av överflödande kärlek?

I sin nyutkomna bok Katedralens hemlighet. Sekularisering och religiös övertygelse beskriver Bengt Kristensson Uggla hur ”våra uppgörelser med allmakten tenderar att förbli halvfärdiga” (2015:179, 180). Vi som skriver detta menar att dessa uppgörelser borde vara centrala för en teologisk reflektion kring diakoni. Kanske är de till och med avgörande för att diakonin i sin praktik inte ska vika åt sidan i mötet med de mest utsatta, de mest trasiga och kärlekslösa.

Den kyrkliga förkunnelsen har i stort lagt uppgörelsen med den mörka allmaktsguden till handlingarna. Trots detta kan en straffande Gud fortfarande vara en realitet för den människa som befinner sig i utsatthet. Kristensson Uggla menar att det ligger en ännu mer angelägen uppgörelse kring allmaktskomplexet framför våra fötter, nämligen den som handlar om en alltigenom god, kärleksfull och trygg Gud. Problemet är att just detta tema har kommit att dominera inom den moderna kristendomen: Gud som den säkra tryggheten kännetecknad av överflödande kärlek. Här menar vi att diakoni istället kräver en teologi som tar sårbarhet, osäkerhet och ovisshet på allvar utan att se dessa betingelser som hot.

En sådan teologi kan på djupet ge näring åt det diakonala förhållningssätt som beskrivs i brevet, vilket inte utgår från samhällets etablerade synsätt utan intar den eller de marginaliserades position. Teologin kan då även ge kraft åt de brännpunkter för kyrkans diakoni som formuleras i brevet, exempelvis: hopp, sanning, protest och inte minst erfarenheten av nåd som en realitet i livet.

Kunskaps och professionsområde

Brevets fjärde kapitel beskriver bland annat diakoni som ett kunskaps- och professionsområde för kyrkans diakoner. Den särskilda profilen för diakonens uppdrag skrivs fram som karitativ. I det tidigare biskopsbrevet Kallad till diakon och präst i Svenska kyrkan från 2014 beskrivs uppdraget som ”att peka på Guds rikes verklighet mitt i samhället och kämpa för rättvisa, delaktighet och värdighet för alla”. Båda breven tydliggör alltså en mycket stark uppslutning kring ett karitativt präglat diakonat. Detta har enligt Ett biskopsbrev om diakoni kommit till uttryck genom de utbildningskrav som ställs på en diakon där en särskild inriktning mot vård, omsorg och socialt arbete kan urskiljas. ”Diakonins riktning ska vara såväl inåt, in i församlingens inre liv, som utåt på samhällsarenan”.

Denna riktning, menar vi, ställer särskilda krav på en distanserande förmåga hos den enskilde diakonen. Utifrån ett helt annat sammanhang beskriver Bengt Kristensson Uggla (a a:215) hur olika försök att förstå en religiös erfarenhet är förbunden med just distansering, där förklaringen och förståelsen förutsätter varandra på ett rent kunskapsteoretiskt plan. Översatt till diakonens särskilda profil handlar detta om förmågan att göra kärlekens gärningar och peka på Guds rikes verklighet mitt i samhället med hjälp av de kunskaper som följer med diakonens utbildningskrav. Vi menar att detta är kärnan i diakonens kunskaps- och professionsområde. Utan dessa kunskaper vilar arbetet endast på den fromhet som en tolkning av Guds kärleksfulla diakoni kan ge ifrån sig. Men utan den tolkningen finns å andra sidan knappas någon skillnad mellan diakonalt- och exempelvis socialt arbete. Här uppfattar vi att diakonins riktningar in i församlingens inre liv och ut på samhällsarenan har en särskild betydelse för diakonen. Kanhända behövs till och med en ökad medvetenhet kring riktningen in i församlingens inre liv för att balansera utvecklingen och förväntningarna kring en utökad samverkan med andra parter kring välfärdsaktiviteter. Brevet framhåller att ”Det finns all anledning att bredda och stärka dessa kontakter.

Med hänvisning till policydokumentet Svenska kyrkans roll och uppgift i den svenska välfärden – en plattform framtagen av kyrkostyrelsen 2013 skriver brevet fram tre möjliga roller för Svenska kyrkan när det gäller välfärdsfrågor. Kyrkan kan vara: röstbärare och påverkansaktör, samverkanspart och utförare av välfärdstjänster.

Begreppet välfärd är inte okomplicerat. Formuleringen ovan skulle kunna tolkas på så vis att Svenska kyrkan bara är utförare av välfärdstjänster om arbetet bedrivs på uppdrag av offentlig sektor. Det väcker frågan om vad kyrkan i så fall är utförare av i egenskap av samverkanspart kring välfärdsfrågor. Vi menar att det är viktigt att problematisera begreppet välfärd eftersom det rymmer en viss komplexitet. Grunden för den svenska välfärdsmodellen och välfärdsstaten lades för nära hundra år sedan och byggde på en alltigenom stark offentlig sektor där i princip all verksamhet inom sjukvård, socialtjänst och skola var skattefinansierad och utfördes av landsting och kommuner. Idag bedrivs välfärdsproduktion av såväl landsting och kommun som av idéburna organisationer och vinstdrivande företag. Vi talar inte längre om välfärdsstaten, utan snarare om ett välfärdssamhälle där en mångfald av aktörer tillsammans får ett allt större ansvar. Den formella grunden för arbetet ligger i det erkännande av den ideella sektorns arbete, uppgifter och kritiska roll som togs fram 2008 i en Överenskommelse mellan regeringen, idéburna organisationer inom det sociala området och Sveriges kommuner och landsting. Trots detta anar vi att tanken om välfärdsstaten lever kvar, där välfärdsproduktionen endast räknas som sådan om den bedrivs med hjälp av skattefinansierade medel. Men vad hindrar oss egentligen ifrån att betrakta allt diakonalt arbete som välfärdsproduktion?

En viktig aspekt handlar om kvalitetsfrågan. Brevet framhåller vikten av att fästa stort avseende vid frågan om hur kvaliteten i en verksamhet ska kunna upprätthållas när en församling förbereder eller reflekterar över möjligheten att gå in som utförare av någon form av välfärdstjänst, underförstått på uppdrag av offentlig sektor. I sammanhanget påpekas även att när det gäller engagemang och professionalitet är det i dessa fall inte fråga om ett antingen-eller utan om ett nödvändigt både-och.

I Folkhälsorapport 2015 talas om två övergripande utmaningar i Stockholms län: stora grupper halkar efter i den ekonomiska utvecklingen och segregationen ökar. Vidare beskriver rapporten bland annat en kraftig ökning av diagnoserna depression och ångest sedan 2006, där den största ökningen över tid finns hos unga vuxna. Bland de unga finns även en oroväckande ökning av självmordsförsök och självskador. Den mest oroväckande utvecklingen i länet handlar sammantaget om psykisk ohälsa.

Rapporten lämnar olika förslag till prioriterade satsningar varav en sådan lyfter fram betydelsen av andra aktörer i sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande verksamhet för föräldrar, barn och ungdomar. Vår övertygelse är att kyrkans diakoni redan idag möter dessa målgrupper i olika former för stöd- och hjälp. Här finns förstås fler exempel att lyfta fram, men vår poäng är att diakonin varken kan avhända sig kravet på kvalitet och engagemang eller professionalitet så länge dessa målgrupper hör till dem som diakonin förväntas möta. Kvalitet, engagemang och professionalitet bör med andra ord känneteckna all diakonal verksamhet.

Våra tankegångar möter egentligen inget motstånd i brevet. Tvärt om framhålls både kunskapsbehovet liksom kravet på en kontinuerlig verksamhetsutveckling inom kyrkans diakoni. Utbildningen av diakoner tillskrivs stor betydelse liksom vikten av att på sikt bygga upp en möjlig fortsatt utbildningsväg för diakonerna inom diakoni och diakonivetenskap efter grundutbildningen. Svenska kyrkans medlemsundersökningar visar att de diakonala verksamheterna värderas mycket högt och att det finns ett förtroende för att kyrkans namn borgar för kvalitet. Brevet understryker värdet av att kyrkans diakoni motsvarar ett sådant förtroende. Här uppmärksammas även vikten av tydliga ramar och rutiner liksom att en öppen utvärderings- och förbättringsprocess behöver vara inbyggt i olika former av diakonal verksamhet. Här saknar vi en tydlighet i brevet som helhet, varför vi vill avsluta med en diskussion kring ämnet utvärdering.

Utvärdering

Brevet framhåller att den diakoni som församlingen bedriver behöver utformas i dialog med närsamhällets förutsättningar och behov. Om människors levnadsvillkor förändras behöver de diakonala uttrycksformerna omprövas och i det sammanhanget beskrivs även hur viktigt det är att församlingsdiakonin har en beredskap för att utveckla en god förändrings- och anpassningsförmåga. Eftertanke och planering lyfts fram som givet viktiga punkter och här skrivs ett förberedande verktyg fram med hjälp av tre steg: se – analysera – handla. Vi frågar oss varför steget som handlar om att utvärdera saknas. Samma sak upprepas senare i brevet under kapitlet som behandlar sju exempel på brännpunkter för kyrkans diakoni idag. Här beskrivs att det gemensamma ansvaret i kyrkan består av att spana, tolka och agera, eller med andra ord: se – analysera – handla. Men, frågar vi oss, om inte utvärderingen finns med, hur kan vi då veta om vi uppnår ett bra resultat?

Gick det bra? Fick arbetsinsatsen en önskad effekt? Gjorde den skillnad för människor? Och hur vet vi i så fall det? Arbetet med utvärderingar kräver både avgränsning och gemensamt formulerade mål. Vår erfarenhet beträffande diakonalt arbete säger oss att målen många gånger är vagt formulerade och att de ofta tas för givna. Vi har även sett risken med att fokus hamnar på vad som görs i stället för vad detta görande verkligen leder till, med andra ord att prestationerna i sig blir viktigare än dess effekter. Till sist vill vi framhålla värdet av utvärdering i relation till ett tydligt lärande- och utvecklingsperspektiv.

Det krävs med andra ord en medvetenhet och en god planering i kombination med ett rimligt tidsutrymme för att uppnå rutiner kring en öppen utvärderings- och förbättringsprocess. Just den medvetenheten lyser inte igenom i brevets helhet, men det kan också ha sin förklaring i att det ännu inte finns någon utvecklad rutin eller kultur kring utvärderingar av diakonalt arbete.

Stig Linde har behandlat ämnet i sin avhandling Församlingen i granskningssamhället (2010). Linde menar att det borde finnas en iver inom Svenska kyrkan att vilja granska och utvärdera det arbete som bedrivs. Inte minst för att ta reda på om alla de insatser som görs för människor i utsatthet faktiskt är lämpliga och håller en god kvalitet. Riktigt så ser det inte ut. Mot slutet av 1990-talet gjorde Kyrkokansliets forskningssekretariat i Uppsala ett försök att hämta in statistiska uppgifter om församlingarnas diakonala arbete, och därefter ägde nästa statistiska undersökning rum först i november 2009. Syftet med Kyrkokansliets statistiskinhämtning handlade om möjligheten att få tillgång till ett underlag som skulle kunna ge förutsättningar för en bredare förståelse för församlingarnas diakonala verksamhet. Motiven till undersökningen utgick vidare ifrån antagandet om att det diakonala arbetet är en viktig framtidsväg för kyrkan.

Linde menar att det diakonala arbetet kan avskärmas från både yttre insyn och granskningsförsök. Arbetet görs helt enkelt inte granskningsbart. Linde menar vidare att en förklaring till detta ligger i Svenska kyrkans inneboende struktur. Här finns en väl förankrad tradition av lojal självständighet, vilken är rådande inom kyrkans alla nivåer. Det är inte ens givet att kyrkliga nationella organ får tillträde till den lokala praktiken. Den struktur som gagnar granskning och utvärdering bygger istället på att implementering sker uppifrån och ned. Sedan en tid tillbaka sker en årlig statistikinhämtning från Kyrkokansliet som även omfattar diakonalt arbete. Det tycker vi är bra. Men det är lika viktigt, kanske ännu viktigare att arbetet med utvärderingar inom diakoni även utvecklas på lokal nivå i församlingarna.

Avslutning

Det pågår starka samhällsförändringar som kommer att påverka det diakonala arbetet på olika sätt i många församlingar. Vi tänker på de ekonomiska, politiska, och sociala effekterna av globaliseringen och som inte sällan sker mot bakgrund av ultraliberal ekonomisk teoribildning och praktik och som leder till våra samhällens isärdragning. Mot detta måste vi ställa kunskap och förmåga att både tala och skriva politiskt för att utmana de mycket starka krafter som drar isär vårt gemensamma samhällsbygge och vill andra människor ont. Svenska kyrkans förtroende bygger på att vi kan agera på välfärdsarenan som skickliga aktörer som kan ge skäl för vår tro och vår uppfattning.

Annika Alfsdotter, diakon och enhetschef
Michael Öjermo, kyrkoherde
Tyresö församling

Referenser

Backhans M, Stjernschantz Forsberg J, Lager A (redaktörer) Folkhälsorapport 2015.
Stockholm: Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, Stockholms läns landsting;2015

Biskopsmötet 2014. Kallad till diakon och präst i Svenska kyrkan.
Svenska kyrkan, Biskopsmötet, Uppsala 2014 Artikelnr: SK13453

Kristensson Uggla, Bengt (2015). Katedralens hemlighet. Sekularisering och religiös övertygelse. Artos & Norma bokförlag: Skellefteå

Kyrkostyrelsen (2013) Svenska kyrkans roll och uppgift i den svenska välfärden – en plattform. Red. Alberius. Att färdas väl – hur Svenska kyrkan kan navigera i välfärden. Svenska kyrkans utredningar 2013:3

Linde, Stig (2010). Församlingen i granskningssamhället.
Lunds universitet, Socialhögskolan

Överenskommelse mellan regeringen, idéburna organisationer inom det sociala området och Sveriges kommuner och landsting. Överenskommelsens kansli 2009.